Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I ett känt experiment fick apor utföra en uppgift, mot en belöning bestående av spenat. Men så bytte forskarna ut spenaten mot apelsinjuice, som är sötare och mer dopamindrivande. Varje gång aporna gjorde som forskarna ville, fick de nu juice i belöning. Sedan bytte forskarna tillbaka från juicen till spenaten.
Reaktionen från aporna?
De skrek och kastade tillbaka spenaten. De hade vant sig vid den sötare, mer dopamindrivande belöningen, och var inte längre nöjda med spenat.
Barns läsförmåga har alltså försämrats kraftigt, enligt senaste Pisa. Det är många saker som sannolikt bidrar till det, till exempel att stök och flum utmärker den svenska skolan. Men sedan är det också en fråga om att våra apungar får så mycket juice att de inte längre går igång på spenat.
Telefoner, paddor och tv-spel är utvecklade för att ge ett många gånger starkare dopaminpåslag än Tom Sawyers äventyr.
Läsning är en komplicerad process som kräver ett stort mått av arbete för relativt liten belöning. Boken plingar inte, det flyger inte stjärnor och glada gubbar över sidorna för varje arbetsmoment barnet utför, och den vibrerar inte i händerna. Till skillnad från skärmen kräver läsningen att barnet aktivt använder sig av sin exekutiva funktion för att stänga ute störningsmoment.
Det är därför det är så viktigt att regeringen får fortsätta sitt arbete för att avdigitalisera skolan. Datorer behöver användas enbart när det är särskilt motiverat, och vara avstängda och undanstoppade när de inte används. Här kan man notera att Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Ardalan Shekarabi nyligen gjorde klart att han vill gå åt motsatt håll, och inte ha skärmfria lektioner utom tvärtom börja experimentera med AI i undervisningen. Som om barn skulle ha glädje av AI innan de fått utveckla sin egen intelligens.
Det barn i själva verket behöver lära sig i skolan är att koncentrera sig i frihet från digitala störningar, och att minska de digitala störningarna på fritiden. Det har för all del blivit socialt accepterat att barns lek, umgänge och tankar avbryts av ständigt plingande från digitala enheter. Men det finns inget självklart med det.
Vad vi har att förhålla oss till är att telefoner, paddor och tv-spel är utvecklade för att ge ett många gånger starkare dopaminpåslag än Tom Sawyers äventyr. Serverar vi barn denna sorts juice, detta berg av glass med chokladsås och strössel under stora delar av dagen, ska vi räkna med att de kommer att kasta tillbaka sin spenat på oss. Vilket Pisa visar är precis vad de gör.