En polisstudent tittar ut genom sitt fönster. I buskarna utanför går några mörkklädda gängmän omkring med en metalldetektor. Kvällen innan sköts det några hundra meter bort.
Dagsljuset är inget som hindrar dem från att helt öppet leta efter det gömda mordvapnet, som polisen hittar några timmar senare. Förorten, stan, vanliga människors vardag – allt är en rymlig spelplan vid sidan av en förlegad lagbok. 2026? Nej. En ögonblicksbild från 2020. I gängkrigens tid.
Under åren som följde sprängdes rekord i mord, bomber, barnsoldater och oskyldiga offer. Det fick åklagarkammaren att stundtals kännas som ett överfullt och blodigt fältsjukhus, där vi som förväntades lösa krisen saknades operationsinstrument samtidigt som krigsherrarna utanför tältduken erövrade världen. Gängens territorium expanderade från stad till by, från gata till hem, vidare till utland och sociala medier. Lokala journalister förvandlades till krigskorrespondenter och kulturredaktioner fick svårt att värja sig för gängpropaganda. Gängen sköt sig in från verkligheten till konsten. Pang!
”Underground banking är tydligen en grej”
Jag rycker till där jag sitter vid jobbdatorn. En tanke, eller är det en nerv, har färdats mot de förbannade åren och jag inser att gängens kulmen inte längre är här och nu. Kampen vi brottsbekämpare fört, allteftersom verktygslagret fyllts på, har gett resultat. Inflödet av nya gängdåd är märkbart lågt. Sommaren har genererat vågor från hav och inte från våld. På mitt skrivbord ligger för närvarande varken mord- eller bombfall och i breven från häktet läser jag allt mer sällan Fuck aina och hyllningar till gängbröder. ”Alla sitter nu för tiden”, skriver någon medan en annan ger livsråd till andra intagna om att lämna det kriminella livet. När larmet inte längre tjuter i korridoren slås jag av att jag känner mig som en läkare på en numera stilla akutmottagning.
Stillheten får mig att rikta blicken mot andra avdelningar, där den grova brottsligheten antar annan form. ”Underground banking” är tydligen en grej. Jag anmäler mig till en kurs om pengar och återtagande av brottsvinster medan jag noterar att Diamant Salihu, som tidigare frekvent rapporterat från gängfronten, nu återutger sina två böcker i en. Imperfekt råder. Jag springer in i två andra krimjournalister från Expressen och frågar om vad de skriver om nu för tiden. Båda har gått vidare till att skriva om våld i nära relation.
På Instagram har jag sett poseringsbilder där även myndighetstoppar och politiker sitter i mötesrum för att diskutera mäns våld mot kvinnor. Samverkan och krafttag står på de prydliga whiteboard-tavlorna, långt bort från de mörka rum där våldet sker. Det får mig att undra om de som sitter där vid borden med sina kaffekoppar verkligen förstår sig på kraften i de destruktiva relationerna. Den som kan vara lika slukande som svarta hål, strålande som kärnkraft. För det är först när man förstår sig på urkraften i den komplexa brottsligheten som kampen kan börja på riktigt.