Jag tycker om barnteckningar. De märkliga figurerna, de skeva formerna, de bekymmerslöst ritade strecken kan vara väldigt söta. Däremot skulle jag inte få för mig att likställa en sådan barnteckning vid konst av exempelvis Picasso eller Paul Klee. Det finns en poäng med att upprätthålla skillnaden mellan naivism och naivitet, mellan dem som behärskar sitt uttryck och dem som ännu övar sig i att rätt greppa penseln.
Den distinktionen gör inte Maria G Francke när hon svarar (Sydsvenskan, 5/9) på min kritik mot hyllningarna av Tone Schunnessons roman ”Ultravåld”. Hon frågar sig om det verkligen är språkriktighet man är ute efter som läsare och kritiker. ”Naturligtvis är det en mycket stor fördel om författaren har koll på vad den gör, egentligen ett måste, men ett språk som kränger och bråkar och störar sig är ju ett härligt språk?”
Hon konstaterar att det därför är trams att klaga på det men också att Schunnesson har ”superkoll” på texten. Francke ger inga exempel på det senare. I stället skriver hon ”språket är ju en del av gestaltningen!”, vilket låter ungefär som när kulturministern hävdade att ”böcker är ju en så otroligt viktig del av litteraturen”. Som jag skrev i min första text finns det ingen gestaltning, ingen text, bortom språket. Det är inget utanpåverk.
Av samma skäl har jag svårt att förstå Ludvig Hertzbergs argument i SvD (1/9). I stället för att svara på det jag faktiskt skriver refererar han en finlandssvensk debatt om dåligt språk i skönlitteraturen. Hans text mynnar ut i konstaterandet att språket inte till fullo låter sig bemästras. Det är enkelt att hålla med om. Men betyder det verkligen att vi inte ska försöka, att vi ska hylla författare som har svårt att formulera sig?
Det vänder jag mig emot. En sådan hållning leder till en utarmad litteratur, ett utarmat språk och ett utarmat tänkande. George Orwell visade på faran med det redan 1949. I romanen ”1984” har den totalitära staten lanserat ett nyspråk som utgörs av en förenklad och fördummande engelska. Orden ska bli färre, vilket i sin tur ska göra tänkandet snävare. När jag läste om boken i våras slog det mig att vi nu underkastar oss sådana begränsningar frivilligt.
En kritikers uppgift är inte att slå fast att en hetsigt marknadsförd bok är den ”i särklass bästa svenska roman” han har läst i år
Svenska språket är något vi upprätthåller och utvecklar tillsammans. Samtal och diskussioner om litteratur är en del av detta enorma, gemensamma arbete. Desto underligare då att Francke skriver att det är ett hån mot läsaren att kritisera ett omtyckt verk. I DN (8/9) pekar Åsa Beckman ut att det förhåller sig tvärtom: ”Att hävda att en bok som det pratas mycket om är överskattad är verkligen inte att förakta läsarna. Det visar att man tror att människor klarar av att något som de kanske älskat också problematiseras.”
På likartat sätt tänker jag om att Francke har svårt för min ton som hon anser signalerar att jag ”framför en objektiv sanning och inte en av flera möjliga tolkningar.” För mig handlar tydlighet i formuleringarna tvärtom om hänsyn – människor ska kunna säga emot mig utan att behöva tolka mig först.
Men tydlighet är inte alltid av godo, särskilt inte när den innebär att kritiker formulerar sig som reklamare. En kritikers uppgift är inte att slå fast att en hetsigt marknadsförd bok är den ”i särklass bästa svenska roman” han har läst i år, som Teodor Stig-Matz gjorde med ”Ultravåld” i ETC (25/5). I recensionen skrev han även att berättarrösten i romanen är ”som hämtad från någon av 1800-talets ryska mästare”. ”Ultravåld” inleds med ett citat av Dostojevskij och Schunnesson har omtolkat Tolstoj för teaterscenen. Gissningsvis förleds Stig-Matz av just det.
En treårings sätt att rita kan ha vissa likheter med Klees. Bådas målningar kan till exempel föreställa ett vilt djur i förtrollning, men överensstämmelsen upphör där. Likheten är ofta meningslös. Skillnaden är det kritiken måste lyfta fram. Litteraturen ska inte bedömas efter vad den vill vara, utan efter vad den faktiskt är.