Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SKOLAN
Nya Pisa-resultat har presenterats och återigen försöker forskare och beslutsfattare förstå vad som har hänt med den svenska skolan – och vad vi ska göra åt det. Resultaten är bekymmersamma. Svenska 15-åringars resultat fortsätter att falla i läsförståelse och matematik. Jämfört med Pisa 2022 har resultaten sjunkit med 21 poäng i läsning och 18 poäng i matematik. Resultaten ligger nu nära OECD-genomsnittet i både läsning, matematik och naturvetenskap och hör till de lägsta som Sverige uppmätt i Pisa.
Utvecklingen är inte unik för Sverige. Resultaten i läsning och matematik har fallit kraftigt i OECD som helhet och ligger nu på de lägsta genomsnittliga nivåer som Pisa har uppmätt. Det fritar inte Sverige från ansvar, men det antyder att åtminstone en del av förklaringarna måste sökas i förändringar som påverkar barns och ungas lärande i många länder samtidigt.
Dessutom är nedgången bred. Den återfinns inte bara bland de elevgrupper som oftast står i centrum för diskussionen om skolans likvärdighet. Även elever med gynnsam socioekonomisk bakgrund har tappat kraftigt. I matematik föll exempelvis resultaten för den socioekonomiskt mest gynnade fjärdedelen av svenska elever med 30 poäng mellan 2022 och 2025.
Det betyder inte att likvärdighetsproblemen har försvunnit. Tvärtom är sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat fortsatt starkt. Men när även elever med goda förutsättningar tappar så mycket behöver vi samtidigt söka efter faktorer som påverkar en betydligt bredare grupp elever.
Forskare och beslutsfattare behöver därför hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Segregation spelar roll. Språkliga förutsättningar spelar roll. Förändrade läsvanor och en alltmer digitaliserad vardag kan spela roll. Frånvaro kan få stora konsekvenser, både för den enskilda elevens kunskapsutveckling och för undervisningen när elever kontinuerligt återkommer till skolan med olika kunskapsluckor. Undervisningens kvalitet, lärarnas kunskaper och deras förutsättningar att bedriva god undervisning spelar roll. Ledarskap och styrning spelar roll. Men en lista över tänkbara orsaker är inte samma sak som kunskap om vad som faktiskt driver den utveckling vi ser – eller vilka åtgärder som skulle kunna vända den.
Svensk skola lider knappast brist på reformer. Under lång tid har regeringar av olika färg försökt förändra lärarutbildning, betygssystem, läroplaner, digitalisering, stödinsatser, kunskapskrav och skolans styrning. Även nu står omfattande förändringar för dörren. Det kommer att ta svensk skola många år – och mycket resurser – att fullt ut genomföra de förändringar som redan har beslutats. Effekterna av dem kommer vi dessutom i bästa fall att kunna bedöma först om flera år.
Problemet är att vi alltför ofta genomför stora förändringar utan att samtidigt skapa tillräckligt goda möjligheter att ta reda på om de fungerar, för vem de fungerar och under vilka förutsättningar.
Just därför behöver utvärdering och lärande byggas in redan från början när svensk skola förändras. Det handlar inte om färre reformer, utan om bättre genomförda reformer: att pröva insatser i liten skala innan de införs i hela landet, använda skolans data bättre, möjliggöra systematisk datainsamling om exempelvis frånvaro och kopplingar mellan klassrum, lärare och elevresultat, följa utvecklingen över tid och undersöka varför vissa skolor och huvudmän lyckas bättre än andra. När något fungerar ska vi kunna bygga vidare på det. När något inte fungerar måste vi våga ändra. Ingen större skolreform borde beslutas utan att det redan från början är tydligt hur den ska utvärderas, av vem och i förhållande till vilka mål.
För oss som forskar om skolans ledarskap och utveckling väcker Pisa-resultaten därför en mer grundläggande fråga: Hur bygger vi ett skolsystem som blir bättre på att upptäcka problem, förstå dem och agera på dem?
En kommun kan inte välja vilka elever som bor där. En rektor kan inte byta ut hela sin lärarkår. En lärare kan inte styra de samhällsförändringar som formar elevernas vardag. Men varje nivå i skolsystemet kan bli bättre på att använda den kunskap och de resurser som finns för att höja kvaliteten i den verksamhet man faktiskt ansvarar för. Ett rimligt minimikrav är att även våra skolmyndigheter arbetar systematiskt och evidensbaserat. Riksrevisionen har nyligen riktat kritik mot brister i hur kunskapsunderlag tas fram och används. Om förändringar ska leda till verklig förbättring behöver myndigheterna därför både vilja och kunna utvärdera insatser och reformer med metoder som faktiskt kan säga något om deras effekter. Samma intresse för uppföljning och utvärdering måste också finnas på den politiska nivån.
Pisa kan tala om för oss att vi har ett problem. Det kan visa var utvecklingen går åt fel håll och vilka elever som har det svårast. Men Pisa kan inte säga exakt vad vi ska göra. Det arbetet måste vi göra själva. När nästa Pisa-resultat kommer borde vi kunna möta det med betydligt bättre kunskap om vilka förändringar vi har prövat sedan sist – och vilka av dem som faktiskt gjorde skillnad.
Ema Demir, Ebba Henrekson, Mats Jutterström, Axel Norgren, Rebecka Persson, Abiel Sebhatu, Karl Wennberg
forskare, Center for Educational Leadership and Excellence, Handelshögskolan i Stockholm