– Det har smugit sig på lite, säger Veronica Norberg om planerna på att skriva om S:ta Maria sjukhus.
Det gamla sjukhusområdet har hon lärt känna inte minst genom promenader med sin pappa som berättat minnen från sin tid som mentalskötare här. Hon har gått en guidad vandring och på egen hand tittat närmare på miljöerna.
– Man ser det med nya ögon varenda gång, säger Veronica Norberg.
Hon fascineras av den mångfald av verksamhet som fanns inom ramen för S:ta Marias verksamhet när sjukhuset var i gång. Här fanns bland annat personalbostäder både för ensamstående och familjer, kyrka, kafé och trädgårdsodlingar.
– Det var som ett helt samhälle när man kom innanför portarna.
Veronica Norberg har börjat läsa, leta litteratur och bakgrundsmaterial för att skaffa sig en överblick över sjukhusets historia. Hon söker också kontakt med personer att intervjua.
– Alla som själva har varit patienter eller personal på S:ta Maria eller har något minne av någon som varit patient eller personal där. Även grannar och helsingborgare som kan berätta hur man såg på S:ta Maria i stan, säger Veronica Norberg.
– Jag vill ta vara på detta innan rösterna tystnar.
Veronica Norbergs föräldrar hör till de många som arbetat här, hennes mamma en sommar i slutet av 1970-talet, hennes pappa under tio år på olika avdelningar.
Hon har hört talas om terapiarbeten på sjukhuset, som korgflätning. Men också annat patientarbete som orsakat funderingar. Veronica visar en bild och beskriver skor som ser ut att vara sydda i skinn och är försedda med patentlås vid fotlederna. Var det så att patienterna själva fick tillverka skodon som användes till att begränsa deras frihet? Skornas funktion hör till de historier hon hört där hon vill ta reda på mer om hur det hela hängde ihop. Och veta mer om i vilken utsträckning tvångsvård utövades.
Samtidigt kan man inte ska sätta sig till doms över människor som arbetade med andra förutsättningar i ett annat sammanhang, säger Veronica Norberg.
– Man gör ju så gott man kan efter den tid man lever i.
Hon är också intresserad av byggnadernas arkitektur och den konstnärliga utsmyckningen på S:ta Maria. Här finns fönster hon särskilt fastnat för.
– Fönster är frihet, men de stänger också ute och påminner om att man kanske inte kan gå ut, på samma sätt är det med dörrar.
En sak hon är nyfiken på är hur det var när verksamheten slutligen stängdes.
– Vem låste dörren för sista gången?
Veronica Norberg bor i Göteborg, men har delvis vuxit upp i Helsingborg och Båstad och reser med jämna mellanrum till nordvästra Skåne för att hälsa på sin pappa i Ängelholm och sin syster och kompisar i Helsingborg. Hon tycker om närheten till Sundet. Från skoltiden kommer hon ihåg den nordvästskånska specialiteten bulle i bulle, den variant hon minns var en fralla som är något urgröpt med en arraksboll inuti, som man trycker till lite.
Veronica arbetar på ett korttidsboende i Göteborg och är intresserad av psykiatrisk vård. I sitt jobb har hon träffat på personer som fört tankarna till erfarenheter hennes far haft på sjukhuset i Helsingborg.
– Man tänker att vissa inte har något skyddsnät. Inte för att allt var bra med mentalsjukhusen, men det finns de som inte klarar sig i samhället.
Har du minnen från S:ta Maria sjukhus? Mejla Veronica Norberg på norbergvonkan@gmail.com
Veronica Norberg
Aktuell: Skriver om S:ta Marias sjukhus. Efterlyser personer med egna minnen att intervjua.
Bor: I Göteborg.
Gör: Arbetar på ett korttidsboende. Läser kulturvårdarlinjen vid Vadstena folkhögskola.
Ålder: 47 år.
Intressen: Konst, arkitektur, att måla och skriva.
S:ta Maria sjukhus – ett av landets största
Mentalsjukhus i norra Helsingborg som var i drift 1927–1997 var ett av landets största mentalsjukhus. Det byggdes för att hysa 1400 patienter. Under 1940-talet var periodvis drygt 1600 patienter inlagda här. De sista patienterna flyttade ut 1997, men då hade verksamheten redan avvecklats i flera steg när samhället gick ifrån de stora psykiatriska sjukhusen enligt psykiatrireformens intentioner. Idag har delar av området blivit bostadsområde.
Andra mentalsjukhus i Skåne under 1900-talet var Sankt Lars sjukhus i Lund där den psykiatriska vården upphörde 2013 och Östra sjukhuset i Malmö som stängdes 1995.
Källor: Helsingborgs stadslexikon, länsstyrelsen, Wikipedia.