Allt är en tävling. Det gör mig nedstämd. Till och med den app jag använder för att hålla reda på vilka böcker jag läser skickar frenetiskt notiser om att delta i ”läsutmaningar”. Et tu, Goodreads? En uppmaning om att ”sätta upp ett läsmål” till och jag skickar mobilen i Göta älv.
Det är när man inte är ett smack intresserad av sport man inser till vilken överväldigande grad samhället är marinerat just i sport. Man känner sig direkt utanför. Visst har jag gjort tappra försök. Tagit på mig en blågul klapphatt och strävat efter att smälta in i ett hav av tjoande supportrar. Det har rentav hänt att jag stått upp och vrålat ”DOMARN” eftersom alla andra gör det. Men längst fram i pannloben har hela tiden en enveten tanke som viskar ”du gör dig till, Johan” surrat.
Hur hade den unga, hippa poesiscenen sett ut med ett gäng riktiga vinnarskallar på den?
Varför det blev på det här viset? Först tänkte jag att det beror på att jag är smart. Sport är för dumma vad kultur är för intelligenta, som någon lustigkurre vars namn jag glömt skrev en gång. Och även om det är en fantastisk oneliner räcker det inte som förklaring. Inte minst för att jag känner rätt många väldigt smarta människor med långt större kulturellt kapital än jag som också älskar sport.
Så jag funderade vidare och kom fram till att det som allt annat handlar om barndomen. Eftersom jag var en fet och klumpig unge var jag inte heller BRA på sport. Jag kvittrade av lättnad varje gång jag blev vald sist i gymnastiken för det betydde att ingen räknade med mig. Men för att kunna vandra hemåt med någon slags värdighet fick jag högt och tydligt deklarera att jag HATADE sport. Så att omgivningen förstod att jag inte så mycket var kass som att det var under min värdighet att ens försöka.
Man kvävdes av sport. Om dom (hem, skola, TV, min gympalärare Rolf) bara lugnat ner sig lite med idrottsdagar, tävlingar, prisutdelningar och skit hade det kunnat bli annorlunda. Jag hade kunnat passa in. Haft roligare. Vetat vad ”crosschecking” är.
Å andra sidan har jag ju konsten. Det vette fan om jag blivit den förnöjde kulturman jag är idag om idrottslektionerna var roligare. Här är ett förslag: På samma sätt som JAG tvingades ut på de där grusplanerna för att springa, kasta, hoppa, passa och ta lyra borde hockeykillarna och handbollstjejerna tvingas att rita och skriva dikter i exakt samma utsträckning. Vill du sparka boll? Tuff skit för du ska måla akvarell nu! Ni fick springa hundra meter igår så idag ska ni läsa fyrtio sidor ”Doktor Glas”. Har du glömt kläderna? Vilken tur att du ska dreja nu då. Ont i fingrarna? Inga problem eftersom det finns en ledig plats i kören.
Varför? Folkhälsoaspekten förstås! Kultur är nyttigt även om det inte är lika omedelbart mätbart som ett längdhopp. Folk kommer generellt att vara trötta och lönnfeta medelåldringar under en större tidsrymd än de någonsin var energiska muskelpaket och då kommer de vara tacksamma över att ha en väl utvecklad själ också.
Jag säger inte att det ena ska ersätta det andra. Det ska vara rättvist. Balans. Alla ska ha lika roligt och/eller tråkigt. Jag lär mig offsideregeln om du lär dig gyllene snittet.
Det finns inget det är så mycket snack och lite verkstad kring som kulturpolitik. Det sägs att det är så himla bra samtidigt som förutsättningarna för att skapa kultur bara blir sämre. Lite gammalt hederligt tvång hade kanske gjort Sverige lika bra på att vinna nobelpriset i litteratur som guldmedaljer i vinter-OS? Hur hade den unga, hippa poesiscenen sett ut med ett gäng riktiga vinnarskallar på den? Som vet att både det där med att palla åka längdskidor och snickra ihop en elegant metafor sitter i huvudet.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.