Birgitta Ohlsson
Hon jag en gång var. Forum
Petter Larsson är kritiker på kultursidan.
Ett par veckor före riksdagsvalet släpper nu den avhoppade liberalen Birgitta Ohlsson en bok om sin cancer. Ursäkta en cyniker, men den tajmningen är ingen slump. Berättelsen som sådan är ju redan väl känd, hon har talat om den i otaliga medier de senaste åren. Det finns med andra ord inget trängande behov av att få den även i bokform. Men just nu bedriver Ohlsson personvalskampanj. ”Hon är tillbaka” lyder rubriken på kampanjens hemsida – i politiken och efter sin sjukdom. Bokfestivaler och tidningsintervjuer är redan avbetade, tv-sofforna bäddade.
Lockelsen är ju oemotståndlig. Ingen älskas mer än den som triumferar efter svåra motgångar; det är ur sådant stoff hjältinnor skapas i vår kultur.
Ohlsson parallellklipper i dagboksliknande avsnitt det sjukdomsförlopp som förtär hennes kropp med den politiska utveckling som förtär hennes sinne. I en krönika över ett dubbelt sönderfall ställs cellgifter bredvid Donald Trump, återfallsrisker jämte de svenska Liberalernas politiska självmord.
Det låter kanske som ett kongenialt upplägg, men eftersom dessa processer helt saknar andra samband än att de sker samtidigt, blir det ofta långsökt, som när Ohlsson drabbas av en ovanlig och dödlig leukemi, men tröstar sig med Nato-medlemskapet. Riktigt krystat blir det mot slutet: ”En tumör och en diktator vill arbeta ostört. Gör det inte lätt för vare sig cancern eller despoten att sprida sig”. Jaha?
Som bäst fungerar de mer jordnära iakttagelserna från det USA där hon bor under stora delar av sjukdomstiden. Utrensade statstjänstemän jobbar på lagret i hennes matbutik. Folk vågar inte tala spanska i offentligheten. Ett konserthus och ett fredsinstitut döps om i Trumps namn. Då får man en bild av hur det fascistiska samhället formas.
Men annars består de politiska reflektionerna mest av att pricka av liberala dygder: bistånd, antirasism, jämställdhet, meritokrati, samkönade äktenskap, Nato, EU. Och förstås en tro på att USA sprider demokrati, eller i alla fall spred innan Trump kom till makten. Men så arbetar Ohlsson själv med att ”lära ut” demokrati och ”stötta frihetsledare” över halva världen på uppdrag av en statsfinansierad amerikansk organisation.
Javisst gör det ont när imperier faller.
Allt det här hade man kunnat skriva spaltmeter om. Gå i klinch med hennes förståelse av amerikansk utrikespolitik. Hylla henne för att hon till skillnad från så många forna partikamrater vägrar samarbeta med ytterhögern.
Men det skulle bli snett.
För detta är framför allt en bok om sjukdom. Och vad gäller en annan människas berättelse om sitt lidande finns inget fel eller rätt. Whatever gets you through the night.
Men här finns en beundransvärd uppriktighet.
Ohlsson fixerar sig vid håravfallet och vid sina klänningar och ställer på så vis denna vår mänskliga fåfänga i öppen dager.
Efter 100 sidor skriver hon att hon nu ska sluta älta döden, bara för att strax skriva avskedsbrev till sina älskade och postuma tal till döttrarnas framtida bröllop och födelsedagar.
Hon anfäktas av kristen tro, men gillar det inte, känner sig övergiven av en Gud hon inte ens tror på, ber ändå håglösa böner.
Hon arbetar febrilt från sjukhussängen för att hålla livet vid liv.
Och som ett sätt att hantera det mindre gloriösa nuet blåser hon upp bilden av sitt gamla jag. Med hennes egna ord: energisk, med lyskraft och klipp i steget, en idealist och individualist som reser till Darfur under pågående folkmord, men som på grund av sjukdomen tvingas till passivitet när ”den stora världen kallar”.
Det är djupt mänskligt, en bön om nåd: se mig som jag en gång var.