Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
På 1960-talet började Högerpartiet, dagens moderater, att tala om ägardemokrati. Några direkta politiska förslag hade partiet inte, begreppet var mest en vision om att man kunde ha en välfärdsstat utan socialismens centraliserande ambitioner. Fler medborgare som kunde spara och äga ansågs vara en viktig motkraft.
Sedan dess har visionen tagit konkret form. Via fondsparande, privatiseringar, premiepension och ISK-konton har allt fler svenskar, direkt och indirekt, blivit en del av den ägande klassen. Vi har på så vis blivit både rika och jämlika, som nationalekonomen Daniel Waldenströms träffande har formulerat det.
Personerna bakom företagen är redan på väg att investera sina pengar i nya framgångssagor.
En växande och mer välfungerande kapitalmarknad har möjliggjort nya svenska företagssuccéer som Spotify och Klarna. Det är till sådana företag unga och hungriga talanger skickar sina jobbansökningar, och genom dem kan de få karriärer som tar dem ut i världen. Personerna bakom företagen är redan på väg att investera sina pengar i nya framgångssagor. Möjligheter och jobb skapas och sprider sig, vilket gör att betydligt fler än de närmast berörda känner en stolthet över att Sverige härbärgerar växande globala varumärken.
Det vore att göra landet en stor otjänst att slå ner på detta välståndsskapande med nya skatter. Skatt på svenska förmögenheter gynnar relativt sett utländskt ägande och försvårar för entreprenörer att verka i Sverige och locka talanger att bosätta sig här (något som förvisso också försvåras av Sveriges byråkratiska och tilltagande restriktiva migrationspolitik). Och som Spotify-grundaren Martin Lorentzon så riktigt påpekar (Expressen 5/9) skulle en skatt på orealiserade tillgångar försvåra byggandet av nya företag.
Vänsterns resonemang bygger på en vanlig men felaktig tanke. De flesta av oss varken är eller kommer att bli framgångsrika entreprenörer eller talanger med eftertraktad spetskompetens. Det kan därför vara lätt att tänka att ökade pålagor för denna exklusiva grupp inte berör oss andra, eller att det till och med gynnar oss.
Försvinner jobbskapare, investerare och skattebetalare blir samhället tråkigare och skattebördan tyngre att bära.
I själva verket är det tvärtom. Företagsamma entreprenörer och eftertraktad arbetskraft är mobil och kan ofta flytta till länder som låter dem göra vad de kan och brinner för. Men för oss som blir kvar försvinner jobbskapare, investerare och skattebetalare. Det gör samhället tråkigare och skattebördan tyngre att bära.
Sverige har varit igenom den här erfarenheten förut, när höga skatter och socialiseringsplaner på 1970-talet och 80-talen jagade företagare, kulturskapare och framgångsrika idrottsmän ur landet. Resultatet för vanliga löntagare var två decennier av stillastående reallöner.
Det var också dåliga tider för sparsamma svenskar.
För den som växte upp under de av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet omhuldade 1970- och 80-talen hjälpte inte Spara och Slösas välvilliga moralkakor. Sparade pengar på bankboken åts nämligen upp av inflationen tills det mest var smulor som återstod av det insatta värdet. Liksom de stillastående lönerna var det priset vi betalade för Sveriges urholkade konkurrenskraft. Trösklarna för att ta del av aktiemarknaden var fortfarande höga.
För 2000-talets sparsamma har situationen blivit en helt annan. Tack vare digitalisering och liberalisering är möjligheterna stora att få en sparad slant att växa. När dagens svenska företag stiger i värde tar de också med sig ett gäng småsparare på sin resa. Fler unga kan numera kliva ut i vuxenlivet med besparingar till boende och uppehälle. Fler kan redan under sina tidiga yrkesår bygga upp en buffert mot oförutsedda utgifter eller för att förverkliga en dröm. Andra hushåll kan klara tillfälliga kriser och betydligt färre svenskar söker ekonomiskt bistånd jämfört med på 1980-talet.
Folkhemskapitalismen är med andra ord inte bara värdeskapande, den är också trygghetsskapande. Det vore dumt att förstöra något som tjänat oss så väl.