I dag lönar det sig för nästan alla att jobba. Kanske är det därför en mindre andel nu lever på sociala ersättningar än på nästan 50 år.
Att det måste löna sig att jobba har länge varit en av borgerlighetens hjärtefrågor. Det var skälet till jobbskatteavdragen under både alliansregeringen och den här mandatperioden: om man sänker skatten för just arbetsinkomster så ökar skillnaderna mellan att jobba och att inte göra det.
Det har också använts som argument för att strama åt både sjukförsäkring och a-kassa, och nu senast av socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) när regeringen stoppade den särskilda sommarlovspeng som en del kommuner delar ut till barnfamiljer som lever på försörjningsstöd. Hur mycket drivkraften att jobba nu minskar för en småbarnsmamma på existensminimum av 500 kronor extra för att kunna köpa glass eller kanske gå på ett sommarland med barnen.
I sak är det dock självklart riktigt att det ska löna sig att arbeta. Och en gång i tiden betydde det att skillnaderna mellan jobb och bidrag behövde öka. I början av 1990-talet fick man ut nästan lika mycket i a-kassa som i lön, och Sverige hade höga skatter också på låga arbetsinkomster. Men så är det inte längre
Som nationalekonomen Daniel Waldenstam nyligen visade i en rapport betalar de 25 procent av svenskarna som tjänar minst bara 16,7 procent i inkomstskatt. Även i nästa fjärdedel ligger skatten på relativt blygsamma 21,6 procent. Det här beror till stor del på jobbskatteavdragen.
Även det generella skattetrycket har sjunkit betydligt. Vid millennieskiftet låg det på runt hälften av bnp. Nu är det drygt 40 procent, vilket är ungefär genomsnittet i EU. Sverige är inte längre ett högskatteland.
Det är bra. Svenskarna, och då främst personer med lägre inkomster, får behålla långt mer av sina löner än tidigare.
Det var också bra att strama åt skyddsnäten från 80-talets excesser. Men också när det gäller detta har vi kommit långt. På grund av taket i försäkringen får numera bara var tredje arbetslös de 80 procent i a-kassa som står i lagen, bland tjänstemännen så få som 18 procent.
Det lönar sig alltså att gå från arbetslöshet till jobb, redan i dag.
Även när näringslivets organisationer tittar på det här konstaterar de att det för nästan alla blir en stor skillnad mellan att arbeta och inte göra det. Den enda gruppen där vinsterna med att ta ett lågavlönat arbete är små är i familjer med flera barn där båda föräldrarna är arbetslösa och man enbart lever på försörjningsstöd, det som tidigare kallades socialbidrag.
Det beror på hur det stödet är utformat. Då alla barn behöver mat, kläder och en säng att sova i får en barnfamilj mer i sådant stöd än en barnlös ensamstående – för att familjen ska nå upp till skälig levnadsstandard. Och eftersom stödet är behovsstyrt räknas det av mot arbetsinkomster.
Det finns bara två sätt att få det att löna sig mer för den gruppen att börja jobba. Antingen kan man låta mer av bidraget stå kvar även för den som får ett jobb, eller så kan man göra som Tidöregeringen och dra ner på stödet så att barnen i de här familjerna tvingas leva under existensminimum.
Att leva i sådan fattigdom är förstås en tragedi för de enskilda människor som hamnat där. För samhället är det däremot inte något större problem, av det enkla skälet att de är såpass få.
Antalet personer som lever på olika sociala ersättningar, som a-kassa, sjukpenning och försörjningsstöd har dessutom minskat kontinuerligt ända sedan i början av 90-talet och i dag är det en mindre andel än på nästan 50 år som inte försörjer sig själv. Ännu tydligare blir för övrigt den trenden om man tittar på invandrare.
Det finns säkert flera skäl till den utvecklingen. Men ett av dem är rimligen hur mycket det lönar sig att jobba i Sverige, redan i dag.