Det går att hålla bollen i tretton minuter, se bra ut, se ut som att man har ett övertag på Real Madrid på Bernabeu. För det är ett stundtals rörigt lag, med ett obalanserat mittfält framför ett flaxigt försvar. Men slarvar man ens litegrann går det inte att stoppa Kylian Mbappé. Och slarvar man jättemycket finns det ingen chans att ta poäng av dem.
Inter är ett bra lag, men för Real duger inte bra, de måste vara bäst. Och det här var José Mourinhos första steg av många i försöket att återinföra något som etablerades efter att han lämnade den spanska huvudstaden senast.
Då spelar det bevisligen ingen roll om Mbappé vinner alla skytteligor, Real vinner ändå ingenting.
Vi börjar med att matchen var underhållande. Med att det verkligen är en fröjd att se Mbappé spela fotboll. Nästan allt han gör är så mjukt, så precist, så bra. Men allt är inte perfekt. Inför den här matchen fick han (återigen) frågor om kritiken mot att han spelar för mycket för sig själv, för lite för laget. Om sin påstått kyliga relation till Vinicius Jr och det faktum att ingen av dem tycks särskilt intresserad av att försvara. Han gjorde en ganska rolig poäng av att han hade kunnat spela dum och säga att han i så fall kräver att övriga lagkamrater ska göra lika många mål som han i utbyte, men säger samtidigt att det alltid finns saker att bli bättre på.
Och sanningen är ju att så länge defensiven inte fungerar spelar det bevisligen ingen roll om Mbappé vinner alla skytteligor, Real vinner ändå ingenting.
Om hela svaret är att han ska ner och försvara oftare är jag för den sakens skull inte så säker på, men det är ganska akut för Mourinho att få ordning på helheten i det här laget om inte tiden ska börja sina för honom innan den ens börjat rinna ordentligt.
Den här kvällen är det svårt att argumentera för att hans lag är helt överlägset Inter.
Han har inte vunnit en utslagsmatch i den här turneringen på över tio år. Han har skyllt på domare, sablat ner klubbar för vad han ansett vara brist på rätt inställning och inte så diskret pekat ut enskilda spelare som problem. För det är sånt man får med en Mourinho som inte vinner.
Den här kvällen är det svårt att argumentera för att hans lag är helt överlägset Inter, men de är mer effektiva. Thibaut Courtois räddar dem flera gånger om, de släpper in en reducering med kvarten kvar innan de till slut kan andas ut. För att de gör just det, vinner, efter att för en gångs skull ha jobbat hårt tillsammans.
Vad de gör i ligafasens första match säger ganska lite om vad de kommer göra i vår när de nått slutspelet, men den här klubben är unik när det kommer till Champions League. De har en osannolikt framgångsrik epok bakom sig som de vill greppa tag om igen innan den försvinner helt.
Och det finns en obekväm sanning i att den vinnarmentalitet som slog rot i klubben i de här sammanhangen gjorde det efter att Mourinho lämnat senast. Även om det går att argumentera för att han var med och lade en grund för alltihop. Men nu är han den som är satt att återinföra den efter, som han själv uttrycker det, två säsonger av underprestation.
Allt tyder på att det kommer bli väldigt intressant att följa resan.