Det finns decennier när inget händer, ska Lenin ha sagt, och så finns det veckor när decennier händer.
Lite så känns den här valrörelsen.
I nästan fyra år spelades samma trall, om och om igen: Oppositionen leder. Liberalerna bråkar och får minus fjorton procent i Novus. Hur ska Magdalena Andersson få ihop sitt rödgröna lag? Och ska Jimmie Åkesson leda nästa högerregering?
Sedan plötsligt: Något annat.
När Andersson och Åkesson möttes i debatt i Aktuellt på tisdagen lät det lika surt som det brukar, men ändå inte. Energin i den här valrörelsen har flyttat någon annanstans.
Mot mitten, som det kallas.
Tidöpartierna har återhämtat sig något i mätningarna, men skulle fortfarande behöva en historisk spurt för att nå majoritet igen. Även om Liberalerna kommer in.
Minister Åkesson framstår därmed fortfarande som en avlägsen hypotes.
Det kommer en dag efter valet också – och därefter en till
Svaret på den där frågan om Magdalena Anderssons så kallat rödgröna lag har samtidigt klarnat: Det kommer inte att gå. Sprickan mellan Vänsterpartiet och de övriga djupnar dag för dag.
Någon måste bort – och om någon lämnar går det inte. Varken ett klassiskt S-V-MP eller ett lite modernare S-C-MP är nära någon majoritet i mätningarna.
Så vad återstår?
Bara osannolika spår, där Elisabeth Thand Ringqvists förslag – senast lanserat i kvällens tv-utfrågning – mer och mer ser ut som det minst osannolika. Osannolikt nog.
Centerpartiet ser en chans till historisk revansch för sin idé om den ”breda mitten”.
Om man slår ihop Socialdemokraternas många mandat med de växande C, MP och KD, då kan man nog både räkna till 51 procent och undvika ”ytterkanterna”!
Det kunde varit ännu ett centerslag i luften. Om det inte var för det här med Ebba Busch.
”Min lojalitet till Sverige är anledningen till att vi tog bort de röda linjerna mot SD”, sade Ebba Busch till Expressens Anette Holmqvist i dag, och fortsatte:
”Och det är anledningen till att vi heller inte har satt upp några röda linjer mot S för att ta ansvar för Sverige, i ett läge där Sverige behöver ett stabilt ledarskap och där KD kan göra skillnad.”
Ett läge där Sverige behöver ett stabilt ledarskap, alltså. Det kan ju vara i stort sett när som helst – på måndag, exempelvis.
Ebba Busch, som inte gör eller säger något av en slump, flyttar målstolparna här.
I morgon håller hon och Elisabeth Thand Ringqvist för övrigt gemensamt kampanjmöte i Stockholm – om än under täckmanteln ”debatt”.
Det finns förstås många invändningar från nästan lika många håll mot idén om det jättebreda mittensamarbetet – ska Miljöpartiet förhandla om skolmaten med Korv-Peter Kullgren (KD)? – men det kommer en dag efter valet också. Och därefter en till. Och en till.
Är det något vi lärt oss av de senaste decennierna i svensk politik är det att det finns mycket som är omöjligt ända till det faktiskt hänt.
Vad i hela friden en sådan röd-blå-grön regering egentligen skulle kunna göra är en annan fråga.
Möjligen är det dags att syna den saken ordentligt – nu när vi lagt nästan fyra år på mindre trovärdiga alternativ.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.