Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Liberalismen befinner sig i kris. Och väl är det. Det är dess naturliga tillstånd och en del av dess styrka. Den har alltid varit under attack och revision. Det finns inte och kommer aldrig att finnas en ortodox liberalism – i den politiska världen är en sådan lika omöjlig som en rund triangel i geometrin.
Liberalismen är ett kråkslott under ständig ombyggnad, där vissa delar måste rivas och lämna plats åt nya utrymmen, även om grunden förblir oförändrad. Inte undra på att den då för många framstår som en osammanhängande och svag ideologi. Till skillnad från marxism och andra religioner med totalitära anspråk saknar den definitiva och för alltid givna svar på hur samhällets svåra frågor ska lösas. Inte heller det är en svaghet utan en egenskap som har gjort att den hela tiden har kunnat uppdateras. Det liberala kråkslottet har plats för vitt skilda tänkare – Hobbes och Tocqueville, Kant och Mill, Keynes och Hayek, socialliberalen John Rawls och libertarianen Robert Nozick.