Ali Alabdallah är syrisksvensk journalist och författare.
För några år sedan satt jag på en schackklubb i Åstorp när en man fick veta att jag är muslim.
Han tittade på mig och sa: ”Jag kan spela med dig, men du ska veta att jag hatar islam och muslimer.”
Jag log.
”Låt oss spela”, sa jag.
Jag hade sett att han bar ett band med Sverigedemokraternas symbol. Jag kunde ha blivit arg. Jag kunde ha lämnat bordet. Men varför? Han hade rätt att tycka illa om en religion. Jag hade rätt att inte hålla med honom. Och vi kunde fortfarande spela schack.
Det korta mötet har stannat kvar hos mig. Kanske för att det säger något om Sverige: vi kan vara djupt oense om religion, politik och samhälle – men kan vi fortfarande se människan framför oss?
Jag tänker på Richard Jomshofs nya bok ”Kafir” och på de uttalanden han gjort i samband med den. Jag vill ställa en fråga: Hur mycket kan vi egentligen veta om en religion och dess människor utan att möta dem?
Jomshof har beskrivit islam som oförenlig med västerländsk demokrati och sagt att islam, så som han tolkar källorna, har stora likheter med nationalsocialismen. Han har också uttryckt att han vill stoppa nybyggnation av moskéer. Det är stora påståenden. Och stora påståenden kräver stor kunskap.
Jag menar inte att man måste resa till ett muslimskt land för att få rätt att kritisera islam. Religioner kan studeras genom böcker, forskning, historia och akademiska studier.
Det går att läsa om islam utan att förstå muslimer. Det går också att läsa om människor utan att verkligen se dem.
Men när man börjar tala om muslimer som om de vore en enhetlig grupp, och när man drar slutsatser om hur hundratals miljoner människor tänker och lever, då blir frågan om vilken sorts kunskap som ligger bakom slutsatserna viktig.
Det går att läsa om islam utan att förstå muslimer. Det går också att läsa om människor utan att verkligen se dem.
Jag är född och uppvuxen i Syrien. Jag växte upp i ett samhälle där muslimer och kristna levde sida vid sida. Syrien var långt ifrån perfekt, men Syrien är inte Iran. Ett land kan inte användas som facit för en hel världsreligion.
Iran har ett religiöst politiskt system som har förtryckt människor i religionens namn. Många iranier som har sökt skydd i Sverige har själva flytt från detta förtryck. Men att använda Iran som facit för islam i sin helhet vore att låta en enskild politisk modell förklara en hel världsreligion. Religion, kultur, politik och stat är inte samma sak. Den skillnaden försvinner ofta i den svenska debatten om islam.
Möten kan göra något som böcker inte kan. De komplicerar bilden. Man upptäcker att muslimen inte finns i singular.
Det finns de troende och de sekulära. De konservativa och de liberala. De som vill bära hijab och de som inte vill göra det. De som försvarar religionen och de som kritiserar den. De som ber fem gånger om dagen och de som nästan aldrig går till en moské. Precis som kristna, judar och ateister kan vara helt olika varandra.
Under mina tretton år i Sverige har jag träffat många muslimer: journalister, författare, lärare, läkare, arbetare, studenter och företagare. Religiösa och icke-religiösa. Människor som tycker helt olika i frågor om religion, politik och samhälle. Jag har också mött människor som hatar islam. Och jag har lärt mig att jag inte behöver hata dem tillbaka.
Jag tycker att islam kan kritiseras. Koranen kan kritiseras. Religiösa institutioner och imamer kan kritiseras. Muslimsk patriarkal kultur kan kritiseras. Islamism kan och ska kunna kritiseras. Men jag försvarar människors rätt att inte reduceras till en stereotyp bild av sin religion.
Mannen i schackklubben hatade islam. Jag spelade ändå med honom. Inte för att vinna över honom. Utan för att påminna mig själv om något som är större än både hans hat och min tro: Kanske är det där demokratin börjar – inte när vi tycker lika, utan när vi fortfarande kan se människan framför oss när vi tycker olika.