Pisa-mätningen, som jämför 15-åringars kunskaper i naturvetenskap, läsning och matematik, visar på bottenresultat för svenska högstadieelever.
Var tredje 15-åring når inte upp i grundläggande kunskapsnivåer och framförallt är det läsförståelsen som sticker ut.
– Vi är mitt uppe i en skärmpandemi, förklarar utbildningsminister Simona Mohamsson resultatet.
Men några som trots skärmar har lyckats vända flera år av nedåtgående resultat är Södertälje kommun, där bland annat Ronnaskolan ingår.
”Kommer inte dalta”
Här har andelen niondeklassare med betyg i samtliga ämnen ökat från 60 till 65 procent på ett år.
– Men vi har fortsatt höga förväntningar på våra elever. Vi kommer inte klappa någon på axeln och dalta, säger svenskläraren Mikaela Chabo och får medhåll av kollegan Therese Ekström-Ljung.
Enligt rektorn Mattias Aho har arbetet bakom utvecklingen tagit tid och inleddes redan 2011, då Ronnaskolan fick omfattande kritik från Skolinspektionen.
Ett systematiskt kvalitetsarbete beskrivs som en central del i framgångarna.
– Elevernas resultat följs upp tätare. Lärare analyserar vad som fungerat och vad som måste förändras. Ledningen gör lektionsbesök och kollegor tittar på varandras undervisning, förklarar han.
Grundtanken är enkel: när en elev inte lyckas måste också läraren våga granska sin egen undervisning.
– Vi behöver helt enkelt våga se vad vi har gjort för fel och vad vi kan göra bättre, säger Mikaela Chabo.
Scrollar för mycket
Samtidigt beskrivs förväntningarna på eleverna som höga.
– Målet är inte att alla ska få A, utan att varje elev ska utvecklas så långt som möjligt. För en elev som kämpat från F till E kan det vara en lika stor framgång som ett toppbetyg för någon annan, säger Therese Ekström-Ljung
Men likt resultatet på Pisa-undersökningen så finns det ett tydligt orosmoln även bland personalen på Ronnaskolan.
– Dagens ungdomar generellt scrollar lite för mycket och läser för lite, säger Therese Ekström-Ljung.
Med det i baktanke har skolan därmed satsat extra mycket på just läsning.
Datorn är heller ingen självklarhet på lektionerna.
– Vi läser aldrig böcker på datorn utan prioriterar fysiska sådana, säger Therese Ekström-Ljung.
Samtidigt betonar alla tre att skolan inte kan lösa allt.
– Jag som lärare kan inte styra vad barnen gör när de lämnar skolan efter skoltid. Jag kan stötta eleven här och lägga ner 110 procent av min tid men när eleverna går hem tar föräldrarna över en del av ansvaret, säger Mikaela Chabo.
Ett bättre samarbete mellan hem och skola beskrivs därmed som avgörande, inte minst för att få barn att läsa mer.
Den positiva förändringen handlar dessutom inte bara om själva undervisningen.
”Alla bär ett ansvar”
Lärarna beskriver hur man prioriterar att möta eleverna på morgonen när de kliver in genom skoldörrarna och även att det finns personal ute på rasterna.
– Vi kan likväl dricka vår kaffe ute på skolgården bland eleverna, säger Mikaela Chabo.
Även klassrummen hålls fräscha och skolan har satsat på miljöer där eleverna ska vilja vistas.
Resultatet blir, enligt lärarna, lugnare raster och mer lugn bland eleverna på lektionerna.
Angående resultatet från Pisa-undersökningen menar Mattias Aho att ansvaret är kollektivt.
– Vi bär alla det här ansvaret tillsammans. Ingen kan göra det här arbetet själv.
Trots larmrapporterna om svenska elevers kunskaper vägrar de tala om en ”förlorad generation”.
– Jag tycker det är synd att säga så. Jag kan inte säga att de här barnen är förlorade för då har jag misslyckats. Då har vi misslyckats. Då har alla andra misslyckats. För vi alla har ett ansvar, säger Mikaela Chabo.
På Ronnaskolan återkommer man därför till samma budskap: höga förväntningar utan att ribban sänks men också stöd och ansvar.
– Bara för att de bor i Ronna ska de ha samma möjligheter att lyckas som om man bor i Stockholms innerstad.