Både liberaler och miljöpartister har tidigare förespråkat marknadsskolan, men vill nu sätta stopp för den. Både sossar och moderater har tidigare förespråkat en generösare migrationspolitik, men vill nu att den ska vara stram.
Ja, gemensamma beröringspunkter går att hitta mellan de flesta partier.
Men de som borde ha minst gemensamma nämnare är väl de två som befinner sig längst ifrån varandra på höger-vänster-skalan: Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Eller?
Den mörka historien
Inga partier i riksdagen har lika mörkt förflutet som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet har en lång historia av vänskapliga band till kommunistiska diktaturer. Man fick länge finansiellt stöd från Moskva och under andra världskriget fördömde man varken Stalins pakt med Hitler eller Sovjets invasion av Finland.
På 1960-talet gjorde Vänsterpartiet till slut avbön från stalinismen. Men först 1990 tog man bort ”kommunisterna” ur sitt partinamn. Flera företrädare fortsatte dock att kalla sig kommunister.
1988, decennier efter att Vänsterpartiet vänt stalinismen ryggen, grundades Sverigedemokraterna ur nazistiska och fascistiska miljöer, bland andra Bevara Sverige Svenskt. Partiets förste ordförande Anders Klarström hade ett förflutet i det nazistiska Nordiska Rikspartiet.
Genom åren har en mängd företrädare för SD fått uteslutas på grund av rasistiska uttalanden.
Böjelsen för auktoritära ledare
Stalinismen och nazismen slängdes i papperskorgen för länge sen, men sen dök nya starka män upp på världsscenen som charmade Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Viktor Orbán och Donald Trump har omfamnats av företrädare för Sverigedemokraterna, som fortfarande också tar starkt parti för Benjamin Netanyahu. Flera sverigedemokrater har visat sig ha band till Ryssland eller spridit Putinpropaganda. Senaste avslöjandet kom av Expo i förra veckan och gäller en nuvarande tjänsteman i riksdagen med mycket nära kopplingar in i självaste regeringskansliet.
Inom Vänsterpartiet har ledare som Fidel Castro och Hugo Chávez varit hjältar långt efter Kalla krigets slut.
EU-motståndet
Sverigedemokraterna är ett i grunden EU-skeptiskt parti. Den liberalism, internationalism och federalism som unionen kännetecknas av står i motsats till SD:s nationalism. Länge ville partiet se en ”Swexit”, utträde ur EU. Fortfarande märks stor skepsis gentemot Bryssels makt, men på senare år har man släppt utträdeskravet och accepterat medlemskapet.
Även Vänsterpartiet är i grunden EU-skeptiskt, då man anser att unionen prioriterar kapital och tjänster över arbetstagarnas rättigheter. I folkomröstningen om EU 1994 stod man på nej-sidan. En av dem som tidigare propagerade för att Vänsterpartiet ska lämna unionen är Håkan Svenneling, idag partiets utrikespolitiska talesperson. Men V driver inte längre något krav på utträde.
Både V och SD är fortfarande starka motståndare till att införa euro.
Nato-motståndet
Även gentemot Nato har det funnits en tradition av motstånd från de två partierna. De har tyckt att alliansfriheten är säkrast för Sverige och argumenterat för att militära beslut ska fattas här eller i Norden, snarare än i Bryssel eller Washington.
Vänsterpartiet var emot Sveriges Nato-inträde och vill på sikt lämna försvarsalliansen. Men partiet driver i dag inget krav på utträde.
Sverigedemokraterna har svängt från sitt tidigare Nato-motstånd och beslutade 2022 att man skulle rösta för ett inträde, om Finland gick med. Det gjorde Finland och SD röstade ja till Nato.
Systemkritiken
Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet hyser stark aversion mot en svårdefinierad ”elit”. Medan V ser ett kapitalistiskt etablissemang som cementerar klassklyftor, ser SD en vänsterliberal elit – ”klägget” med Åkessons ord – som inte lyssnar på vanligt folk.
Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson delar därmed samma balansakt, nämligen att framstå som ansvarstagande och regeringsdugliga men samtidigt inte förlora de mest radikala och yviga aktivisterna i partiet. Båda riskerar nämligen att tappa väljare till utomparlamentariska rörelser eller små partier utanför riksdagen, som är mer radikala än de själva. Därför är till exempel personer som Richard Jomshof – känd för ett mycket offensivt tonläge på sociala medier gentemot muslimer – både en belastning och en välsignelse för Jimmie Åkesson.
Outsiderskapet kanske också är en förklaring till att så pass många kandidater dömts för brott. När Dagens ETC i våras granskade nästan tusen domar utifrån Valmyndighetens uppgifter om riksdagspartiernas närmare 50 000 kandidater hade sverigedemokrater överlägset högst andel som dömts för brott de senaste tio åren. Tvåa på listan: Vänsterpartiet.
De politiska vildarna
Under den här mandatperioden har Vänsterpartiet förlorat tre riksdagsledamöter, som har blivit politiska vildar. Sverigedemokraterna har tappat lika många.
Det är flest av alla partier – och ingen ny företeelse.
Svårigheten att hålla ordning på sina riksdagsledamöter sträcker sig långt tillbaka och inga andra partier är ens i närheten av att tävla med V och SD i politiska vildar. Kanske är det just ogillandet av auktoriteter som gör sig påmint även här.
Problemen med antisemitism
När det gäller synen på människor med annan bakgrund än den typiskt svenska finns det inga partier som profilerar sig så olika som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Medan SD:s viktigaste fråga är invandringskritiken profilerar sig V stenhårt som antirasistiskt.
Ändå finns det beröringspunkter – i antisemitismen.
De senaste åren har det kommit en rad avslöjanden om Hamas-stöd, terrorhyllningar och antisemitism bland företrädare för Vänsterpartiet. Dessa har följts av uteslutningar. Senast i helgen strök partiet ytterligare åtta kandidater från sina listor, efter att Expressen avslöjat hur de bland annat spridit antisemitism och hyllat Hamas.
Antisemitismen är central i den högerextremism ur vilken Sverigedemokraterna är sprungna. Men partiet har sedan länge tagit avstånd från rötterna och i dag är SD både projudiskt och proisraeliskt. Man har kämpat för att accepteras av Israel, som länge bojkottade partiet på grund av dess historia. Och med den ytterhögerregering som Benjamin Netanyahu leder kom förra året kursändringen. Israeliska UD etablerade då kontakt med SD, franska Nationell samling och spanska Vox.
Samtidigt tycks de antisemitiska strömningarna i SD sitta kvar bland flera väljare. När Forum för levande historia i år släppte en rapport om antisemitismen i Sverige var resultatet tydligt: ”Det finns en tydligt högre benägenhet att hysa antisemitiska föreställningar bland dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna”.
Arbetarfokuset
Sakpolitiskt skiljer sig Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet åt i de flesta frågor.
V anser att SD står på höginkomsttagarnas sida eftersom de lierar sig med de borgerliga och slår ner på invandrare.
SD å sin sida anser att V inte alls står på vanliga svenskars sida, eftersom de är alldeles för invandringsvänliga och bedriver en offensiv klimatpolitik.
Men båda riktar till stor del in sig på undersköterskor, byggjobbare och andra knegare utan feta plånböcker. Därför liknar de två partiernas sakpolitik varandra på flera områden.
Båda är starkt emot marknadshyror – både i nyproduktion och befintliga hyresbostäder.
Båda driver på hårt för kraftigt sänkt pris på tandvård för alla åldersgrupper.
Båda vill ha en stark a-kassa och sjukförsäkring.
För båda är höjda pensioner en viktig fråga.