Linnea Axelssons nya bok ”Saivo” är till yttre form lik det storslagna eposet ”Aednan” som med rätta gav henne ett Augustpris. Det nya verket kallas också ett epos, är en tegelsten med sina 900 sidor och har samma korta, ordknappa strofer åtskilda av ett tankstreck:
Det finns ingen konst
jag behärskar så väl som
konsten att mista
sa hon en gång med
ett lugnt skratt
–
Med medan ”Aednan” sträckte ut sig i tid och rum, över flera generationer och platser, fokuserar ”Saivo” på några junidagar 1987 i den fiktiva Silbadalen. Även språkligt skiljer den sig, är långt mindre lyriskt koncentrerad och rytmisk än ”Aednan”, mer romanlik.
Axelsson spinner vidare på det andliga temat som var centralt i hennes förra bok ”Sjaunja”. ”Saivo” har fått sitt namn från den dubbelbottnade sjön i samisk mytologi, där de döda och gudar lever i den spegelvända världen under sjöns yta.
Stora, existentiella frågor placeras på samma nivå som vardagens bestyr
Boken kretsar kring två familjer. Den ena består av femtonåriga dottern Nina, hennes systrar, mamma Miliana och pappa renskötaren Isak som för det mesta är borta och jobbar. De har flyttat in i ett gammalt missionshus. Och så Simon som har separerat från Linda, och bor kvar i huset med dottern Rosa och sonen Gusttu.
Familjerna ligger i konflikt, eftersom Milianas släkt för länge sedan tvångsförflyttats in på markerna som tillhört Simons släkt. Det planeras ett slutförvar för kärnavfall i bygden, och de unga drar ihop protester. Dessutom har regnmoln från Tjernobyl lett till att många av deras renar behövt slaktas.
Förluster i nuet, förflutna förluster och väntad förlust liksom ekar över sidorna: Miliana och hennes blinda, gamla pappa sörjer mamman som nyligen dött, Nina saknar vännen Rosa som inte tycks vilja vara vän med henne längre och Simon och hans barn har ännu inte funnit sig i separationen från mamman.
Och vad har hänt med Rosa, som knappt vill komma ut från sitt rum?
Det är hennes handlingar som i slutet utgör bokens katarsis.
Stora, existentiella frågor placeras på samma nivå som vardagens bestyr. En skolavslutning, en fest, kaffedrickande, måla fönsterfoder. Men mitt i allt blir bråddjupet synligt: hur det samiska trängts och trängs undan, hur en karaktär plötsligt tilltalar en död som att den är närvarande i rummet, att bära och tradera vidare historien, men också frågan om att ge upp. Miliana säger att hon inte vill vara same mer.
I stora delar ligger texten närmare prosan än poesin, vilket orsakar mig en del huvudbry, eftersom jag de senaste åren funderat mycket på diskussionen om att den samtida poesin närmat sig romanen allt för mycket.
Varför är texten egentligen radbruten och glest utspridd över boksidorna?
Det skulle vara enkelt att avfärda med det negativt laddade ordet ”knäckprosa”. Men det råder ju ingen tvekan om att Linnea Axelsson är förmögen till att omsorgsfullt knåda fram vackra, lyriska rader (det finns också många sådana insprängda här). Därför förstår jag detta som ett medvetet val.
Det krassa och ordkarga svarar mot en kultur som inte uppmuntrar till excesser.
Och jo, radbrytningen och raderna som endast består av ett talstreck fyller en funktion i sig. De bidrar till upplevelsen av att någon stötvis berättar, halvt sjunger, talstrecken som ett andetag för att sedan ta sats igen. Fullt logiskt för en text förankrad i samisk litteraturtradition, med en stark koppling till det muntliga berättandet.
Det krassa och ordkarga svarar mot en kultur som inte uppmuntrar till excesser. Och ibland är det rentav som om man kan höra vinden vina genom sidorna.
Ofta liknar stroferna aforismer, Axelsson har en förmåga att teckna stora händelser och känslor med några få ord. Mycket förtjust blir jag i hur raderna frammanar ett lynne och en underfundig humor, som mormoderns ord, som sammanfattar en hel livshållning:
Jag kan lika gärna dö
i närkamp med nån björn
som av något annat
sa hon bara
Och här finns många otroliga scener, som hur morfar Johannes tar fram knivarna hans döda fru slöjdat och somnar med dem som en solfjäder över bröstet.
Men det kan inte hjälpas, jag saknar ofta det lyriska, längtar efter mer när det kommer fram:
Tack gräs som låter
mig gå här så vag som
vem som helst:
en svart fläck av
konstighet
”Saivo” är ett lågmält epos som stundtals drabbar med sitt sätt att fläta samman det stora med det lilla, och har en hel del att säga om vår samtid, trots att den aldrig nämns.