Företagaren Jörgen Johnsson efterlyser handfasta besked om Landskronas framtid, medan HD:s Marcus Rossheim avfärdar Visionpartiet som ”amatörer utan ideologi” efter debatten på Matscenen. Det är bekvämt att från ledarsidans elfenbenstorn såga förslag som inte bär rätt partisymbol eller passar i den akademiska höger-vänster-mallen. Men Rossheim missar helt varför vi finns.
Visionpartiet växte inte fram ur teoretiska filosofiböcker, utan ur verkligheten. Som någon med en annan bakgrund känner jag väl till känslan av att ens röst inte räknas i de fina salongerna. Vårt parti finns till för dem som makten blundar för: invånarna i Axeltofta, de slitande undersköterskorna, de arbetslösa och alla de grupper som aldrig får plats på etablissemangets debattscener. När HD efterlyser ”professionella politiker” efterfrågar de i praktiken en sluten klubb som förvaltar sina egna skyttegravar medan invånarnas problem kvarstår.
När politiken förvandlas till ideologisk teater ser man inte skogen för alla träd. Att vi vägrar underkasta oss en föråldrad 1800-talsism är inte en brist på kompass, det är en förutsättning för att se människors faktiska vardag. Och att vi står upp för mänskliga rättigheter globalt är ingen belastning, utan ett bevis på att vi äger en ryggrad.
Trots etablissemangets misstänksamhet och ständiga försök att avfärda oss tar vi vårt uppdrag på djupaste allvar. Vi hävdar inte att vi ensamma ska styra staden, men vi är den saknade pusselbiten. Ett oberoende verktyg som för in de bortglömda rösterna i fullmäktige, tillför nya perspektiv och tvingar de styrande att ta verkligt ansvar för arbetslösheten, segregationen och välfärden.
Lösningarna finns nära människorna, Jörgen. Men för att se dem måste etablissemanget först ta av sina elitistiska glasögon.
Sead Busuladzic, fritidspolitiker för Visionpartiet i Landskrona