I Bosnien lever skönhet och ondska sida vid sida. Det blev jag varse vid floden Drina vars mörka hemlighet väckte gamla rädslor till liv.
Ett stopp på vägen, under sommarens Balkanresa, på gränsen mellan Serbien och Bosnien påminde mig om något som jag hade glömt – här kan jag aldrig vara bara en turist.
Vi körde förbi sjön Perucac, som bildats genom en fördämning av floden Drina, spegelblank och grön, omgiven av höga berg. Längs strandkanten låg en rad husbåtar i olika storlekar som hyrs ut till turister. Det var sanslöst vackert, och det enda jag kände var panik.
Sjön har nämligen en mörk hemlighet.
Under kriget hade floden använts för att göra sig av med människor som dödats i städer i östra Bosnien och på så vis dölja krigsbrotten. Den vackra naturen blev den perfekta täckmanteln.
2010 hade vattennivån i dammen sänkts på grund av underhållsarbete, och människorester grävdes fram ur leran. 162 kroppar kunde identifieras, bland dem flera kvinnor, äldre och barn. Men sjön är djup och många saknas fortfarande.
När jag var där vilade en glömska över platsen.
Jag sökte på internet efter mer information. Det första jag såg var en video på människor festande i båtar i Perucac, bärande på bilder av Ratko Mladic, den bosnienserbiske generalen som dömts för bland annat folkmordet i Srebrenica.
Därefter såg jag bilder på kvinnor i svart som kastade rosor från den gamla bron i staden Visegrad ner i floden till minne av dem som dödats där.
Så bisarr är verkligheten i dagens Bosnien. Den enes krigsförbrytare är den andres hjälte. Den enes massgrav är den andres nöjesplats.
Inte sällan eldas detta på av politiker. Hat är en effektiv avledningsmanöver från de faktiska problemen i landet, som korruptionen och den stagnerade ekonomin som får allt fler unga att flytta utomlands.
Det var inget jag ville tänka på under min semester, men jag kunde inte värja mig. Själva landskapet verkade hotfullt.
Kunde det ha varit jag som låg där i leran? Det var via östra Bosnien och över denna flod som jag flydde kriget med min mamma och mina bröder, för lite över trettio år sedan.
Resan var lång och vi stoppades flera gånger av beväpnade män med oförutsägbara ansikten. Jag minns att bergen under resans gång blev högre och högre, tills jag knappt såg något av himlen.
Det är kanske så flykten lever kvar i mig, i rädslan för denna ogenomträngliga terräng som tycks vilja hålla kvar en med våld.
Jag längtade tillbaka till mindre dramatisk topografi, mark som tryckts ner av inlandsisen, och kände en djup tacksamhet mot Sverige som räddat mig undan östra Bosniens olycksbådande natur.
I ett försök att hedra de offer som inte har hittats gjorde jag en krans av blommor och lade den försiktigt i sjön.
På vägen därifrån spelade jag Göteborg av Valter Nilsson, på högsta volym i bilen. Låttexten fick påminna min kropp om var tryggheten är: på Kortedala torg, under Järntorgets körsbärsträd och vid klipporna runt Röda sten.
I slutet av augusti kom nyheten om att krigsförbrytaren Ratko Mladic hade dött i fängelset. I Serbien samlades tusentals för att närvara vid hans begravning. I Bosnien har hans frånfälle både sörjts och firats, beroende på var i landet man befinner sig.
Själv kände jag ingen glädje – han må vara död men det hat som han har sått växer och frodas än.