Publicerad 17.31
OBOLON, UKRAINA. Tolv övergivna benproteser i ett omklädningsrum.
Men ute på konstgräset har de ärrade veteranerna mer gemensamt än skadorna.
Kärleken till fotboll.
De hoppar fram på det regnvåta konstgräset. Att flyglarm råder tar ingen någon notis om.
Alla har de betalat krigets höga pris med egna kroppsdelar.
Benstumparna är olika långa. Några är kapade under knät, andra nästan vid ljumsken. Med det kvarvarande benet och kryckors hjälp rusar de längs fotbollsplanen.
Träningen är intensiv för fotbollslaget Obolon.
Målvakten Slavik är den enda med båda benen i behåll. Han saknar en arm.
Volodymyr Samus har älskat fotboll hela sitt liv. Här har han en offensiv roll.
– Fotbollen är mitt liv, den är mitt allt, säger han.
Han förlorade benet under slaget om Avdika i Donetsk. Granatskärvor från artilleri letade sig in i benet och trasade sönder vävnad och skelett. Benet var omöjligt att rädda.
– Direkt när jag förstod att jag aldrig skulle kunna gå som vanligt igen bröt jag ihop. Min första tanke var att jag aldrig mer skulle kunna spela fotboll, säger Volodymyr.
Men nu står han här på fotbollsplanen som är insprängd mellan de slitna 70-talshusen som byggdes under Brezhnevtiden. En slags sovjetiskt miljonprojekt.
Svetten blänker i pannan från det hårda träningspasset.
Träningarna med de andra amputerade grabbarna betyder allt. Vi förstår varandra och slåss för varandra, säger han.
De driver med varandra på det där råa sättet som bara folk i krig gör. Mörka skämt om flyglarm och sönderslitna lemmar. Volodymyr som saknar hår har fått smeknamnet ”kapten Harris” efter en av karaktärerna i 80-talsfilmerna ”Polisskolan”.
Tränaren Sasha visar hur han med AI klippt in en polishatt på Volodymyrs hjässa och gjort skämtbilder.
En av veteranerna anklagar också sin lagkamrat för att göra alldeles för dåliga tvåfotsdribblingar. Båda viker sig av skratt.
Men det sker vid sidan av planen. När de tränar kräver Sasha fullt fokus. Skottövningar blandas med snabbhetsträning och tvålagsspel. De förbereder sig för nästa veckas viktiga match i Lviv. Målet är att komma topp tre av de tio lagen i serien. Då får de spela i den högsta serien nästa år.
Sasha beklagar sig över att lagets hemmamatcher flyttats. Det anses för farligt att spela i Kiev nu när de ryska anfallen sker dagligen, dygnet runt.
De förbereder sig noggrant. Analyserar lagets förra match på storbild. Misstag ska rättas till, positioner slipas.
Paraidrotten har vuxit explosionsartat i Ukraina sedan det fullskaliga anfallskriget startade. Män och kvinnor skadade av kriget finner mening i idrottandet.
– Fotbollen är viktig men verksamheten är så mycket större än bara sporten, säger lagets eldsjäl Valentin Scherbachov.
Valentin är 80 år och har vigt sitt liv åt idrotten. Han har varit kommentator i tv och skrivit böcker om Ukrainas största fotbollslegend Oleh Blochin. Fotbollsspelaren som har målrekordet i Sovjets landslag. Nu finns Valentin vid det amputerade lagets sida varje träning och match.
– Nästan alla lider av sina traumatiska upplevelser. Från sina egna skador och vad de varit med om i kriget. Fotbollen hjälper dem att läka, säger han.
Innan fotbollen hade flera av spelarna dragit sig tillbaka. De höll sig hemma, vägrade gå ut. En led av förföljelsemani, var övertygad om att någon var ute efter att döda honom. Ett tag ville han inte träna längre eftersom han trodde att han skulle utsätta sina lagkamrater för fara.
23-årige Eduard Horovii är snabbast av alla. Trots ett förlorat ben och kryckor springer han snabbare än flera av föreningens oskadade. Också han säger att fotbollen blivit hans räddning.
Det är så lätt att bryta ihop. Att hela tiden älta det negativa och falla ner i mörkret. Men de här människorna förstår, de vet hur det är och de ställer upp. Här känner man sig normal, säger han.
Eduard förlorade benet när han trampade på en personmina utanför Kupyansk i Charkivregionen förra året. Med sitt söndertrasade ben lyckades han ändå kräla genom minfältet till sina stridskamrater som satte honom i säkerhet.
– Det första jag tänkte på när jag skadade mig var min mamma. Jag ville verkligen inte att hon skulle förlora mig, att hon skulle utsättas för den sorgen, säger han.
– Nu är min mamma lättad – och jag är lättad att lagkamraterna och ledarna finns här för oss. Det är svårt att förklara men vi är som en familj.
Tränaren Sasha lägger armen om honom.
Fast de tjafsar också. Efter träningen utbryter ett stort gräl mellan en ledare och spelare.
– Det blir ofta så här. Det är människor som varit med om ofattbara saker, för oss gäller det att stötta dem även när de är aggressiva, säger Valentin Scherbachov.
Och bara minuter efter utbrottet är de två antagonisterna vänner igen. Boxar varandra först vänskapligt på axlarna innan de omfamnar varandra i en varm kram.
Lagets manager Taras Karpenko är själv veteran som skadats, men han fick behålla sina lemmar. Han bedriver också annan välgörenhet, som fiske, skidåkning och segling med veteraners familjer.
– Det är för många krigsfamiljer som splittras. De flesta veteraner skiljer sig, vi vill ändra det, säger han.
Han har några enstaka sponsorer men de flesta medlen tar han och veteranerna ur sina egna fickor. Från sin egen pension. Han beklagar att de inte får större stöd men det är ändå värt det säger han.
Du ser här på träningen att någon kan brusa upp, men vi som är märkta av kriget förstår varandra. Vi är viktiga för varandra, det här betyder allt. Inte bara för veteranerna utan också för deras familjer. Vi vill att de ska vara hela, säger han.
Trots att krigsskadade, amputerade män blivit en allt vanligare syn i gatubilden finns det fortfarande ett stigma. Som att handikappet skulle göra människan mindre kapabel.
– Det är jobbigt att möta folks fördomar. Det här är människor som offrat sig för sitt land. De förtjänar att respekteras. De förtjänar allas respekt.
Och respekt har de skaffat sig på fotbollsplanen. Det amputerade laget Obolon rusar fram i serien. På ett ben. Nästa år ska de bli bäst av alla.