I dag presenterade OECD PISA 2025. Svenska femtonåringars resultat i läsförståelse och matematik är de sämsta som någonsin uppmätts – ett tapp som motsvarar ungefär ett förlorat läsår. Nästan var tredje elev klarar inte att läsa mer än de allra enklaste texterna.
För första gången undersökte PISA också hur unga använder ny teknik i skolarbetet. Nästan hälften av OECD-eleverna i mättningen använder AI- chattbotar minst varje vecka, och de som avstår presterar bättre – som mest i uppgiften att sammanfatta text, en av läsförståelsens svåraste former.
Frågan är inte om tekniken, som verktyg, är bra eller farlig. Om tekniken snart kan ge oss svaret på det mesta blir skolans egentliga uppdrag ett annat: att lära eleverna ställa frågorna, och att både vilja och orka göra själva kunskapsresan dit fram – inte bara hämta facit. Det är ett mycket svårare uppdrag för politiken att lösa än att reglera skärmtid. Men det är också ett värdigare uppdrag för ett samhälle att ge sig i kast med.
Den politiskt naiva föreställningen att ett förbud mot mobiler eller AI i klassrummet skulle lösa svenska skolans djupare problem är själv ett uttryck för samma flykt och sätt att låtsas agera utan att röra vid det som faktiskt brister – undervisningens kvalitet, lärarnas tid och elevernas läs- och skrivlust. Ett förbud stoppar ingen nedgång. Det flyttar bara blicken från frågan vi faktiskt måste svara på.
Historikern D. Graham Burnett fångar detta i sin essä ”Will the Humanities Survive Artificial Intelligence?”publicerad i The New Yorker den 26 april 2025, om AI och humaniora. Hans studenter på Princeton var till en början lamslagna av AI-ångest – ingen vågade ens erkänna att de använt verktygen. Man kan inte längre tvinga fram läsning eller skrivande, konstaterar Burnett – då återstår bara att göra dem så meningsfulla att eleverna vill utföra dem själva.
Maskinerna kan redan producera svar snabbare än vi. Det har aldrig varit humaniorans egentliga uppdrag. ”Att vara människa är inte att ha svar” skriver Burnett. ”Det är att ha frågor – och att leva med dem och ibland ovisshet. Maskinerna kan inte göra det åt oss. Inte nu, inte någonsin”
Att vara människa är nämligen större än att ha svaren. Det är att stå ut med att inte veta, att bära en fråga innan man äger ett svar, att förundras, tvivla och våga tänka fel tillsammans med andra, fram till ett lärande. Det är den förmågan – inte förmågan att leverera korrekta svar snabbast – som fått oss att skriva dikter, ställa nya kritiska frågor och bygga civilisationer. En skola som bara mäter rätt och fel gör sig själv överflödig i en värld där maskinerna redan är bättre på just det.
En skola värd namnet måste i stället odla det som gör oss till människor: modet att undra, handla och misslyckas, uthålligheten att stanna kvar i osäkerheten, och viljan att fortsätta fråga även när svaret redan ligger ett klick bort.
Det är precis den förmågan –att vilja göra resan snarare än ta genvägen till facit – som bygger kritiskt tänkande, empati, samarbetsförmåga och kreativitet. Den tränas inte genom att förbjuda eller släppa fri ny teknik. Den tränas genom motivation och engagemang, genom berättande, eget skapande och en undervisning som väcker nyfikenhet snarare än bara kontrollerar kunskap. Det är en långsammare, svårare pedagogik än att räkna rätt och fel svar – och just därför den som en skola värd namnet måste orka hålla fast vid.
Här ligger själva möjligheten för Sverige, inte bara risken. Ungefär hälften av eleverna med socioekonomiskt mindre gynnad bakgrund klarar inte grundläggande matematik eller läsning, mot ungefär var femte av de mer gynnade – en klyfta som inte vuxit sedan 2022, men bara för att även de resursstarka eleverna nu tappat. En utjämning nedåt, ingen framgång.
Det är exakt den elevgrupp Berättarministeriet möter varje dag: de som sällan får möjlighet att öva sig i att stanna kvar i en fråga, läsa på djupet eller skriva en egen berättelse. En bildande utbildning som prioriterar detta – med eller utan ny teknik i klassrummet – är det enda som kan vända den klyftan. Inte en skola som mest ägnar sig åt att förhålla sig till AI.
Den svenska skolan behöver reformeras i grunden – inte lappas och lagas i marginalen. Det är inte dagens lärare och skolledare som brister; de gör i regel sitt yttersta inom ramar som blivit alltmer instrumentella. Det är synen på kunskap, lärarrollen, hur undervisningen organiseras, som måste omprövas – från ett system som mäter, sorterar och administrerar till ett som bildar.
Samhället måste våga ge skolan ett svårare och värdigare uppdrag än att hantera tekniken och jaga mätbara resultat: att bilda hela människor som vill och orkar ställa frågorna, inte bara hämta svaren. Det kräver lärare som ges förmåga, förtroende och tid att undervisa på det sättet – inte fler krav, utan ett system som röjer undan hindren. Det kräver att läsning och eget skrivande får ta den tid de kräver, oavsett vilken skola eller vilket område en elev råkar växa upp i.
Och det kräver att politiken, akademin och civilsamhället, sida vid sida med skolan bygger den läslust, det engagemang och den uthållighet som får unga att vilja tänka själva. Tekniken kommer att ge oss allt fler svar, allt snabbare. Skolans uppgift är att se till att vi fortfarande orkar fråga.
Dilsa Demirbag-Sten, generalsekreterare för Berättarministeriet