I valrörelsens debatt pågår en tävling: vilken regering har minskat statsskulden mest? Socialdemokraterna cirkulerar grafik i sociala medier som visar att regeringen lånar 200 000 kronor i minuten och att ”Statsskulden ökar när Moderaterna styr”. Mikael Damberg varnar för en oansvarig ”lånefest” och skriver på X att ”Svantesson har kört kreditkortet i fyra år och Tidö har skuldsatt hela svenska folket”.
Regeringen å sin sida menar att senaste tidens underskott var nödvändiga men att ”alla permanenta utgiftsreformer nästa mandatperiod måste vara finansierade”. De ska inte heller låna mer.
Göran Persson ojar sig i TV över att statens räntekostnader tränger undan välfärden. Båda blocken förenas i tron att staten lever över sina tillgångar, att ett ”lånestopp” krävs för att rädda statsfinanserna – och att det per definition är ”ansvarsfullt” att hålla statsskulden så låg som möjligt.
För de flesta framstår denna oro som fullt rimlig – i vår egen privatekonomiska vardag är det ju ohållbart att låna för mycket. Men att likställa statens ekonomi med ett privat hushåll leder helt fel – det är ett kategorifel. Hushåll och företag är valutaanvändare. Svenska staten är valutautgivare. En valutautgivare betalar genom att ge ut sin egen valuta – inte genom att först skaffa den från någon annan.
Detta kategorifel är ett av de mest skadliga missförstånden i den politiska debatten och det missförstånd som i praktiken är institutionaliserat i det finanspolitiska ramverket. Missförståndet leder till att staten riskerar att underinvestera i infrastruktur och det offentliga, men också att staten, som ensam valutautgivare, inte tillgodoser hela behovet av valutan i ekonomin. Detta i sin tur leder till underproduktion, en riskabel privat skuldsättning och arbetslöshet.
Föreställningen om att staten måste låna, och därmed approximativt fungerar som ett hushåll, härstammar från guldmyntfotens dagar (eller silver). Då lovade staten inlösen av sedlar mot fysiskt guld, och var tvungen att ”låna tillbaka” sina egna sedlar via obligationer, som inte kom med inlösenrätt, för att hindra att guldreserven tömdes. När guldinlösen av valuta och fasta växelkurser övergavs försvann den begränsningen fullständigt. Men språkbruket och modellerna blev kvar och är än idag ensamma herrar på täppan.
Karin Pettersson noterade nyligen på Aftonbladet Kultur (22/8) att en ny generation vänsterpolitiker i många andra länder har inlett en omprövning av den destruktiva, regressiva och “felaktiga föreställningen att en hög statsskuld nästan alltid är ett hot mot ett lands ekonomi”, medan Socialdemokraterna i Sverige går till val på att inte låna pengar. Hon frågar sig “vad betyder ens det?”.
Svaret är att det är rappakalja. Svenska staten lånar inte svenska kronor:
1. Staten betalar genom att tillföra kronor
När staten gör en utbetalning – till polislöner, barnbidrag eller järnvägsbygge – skapas nya svenska kronor direkt på den privata sektorns bankkonton. De fanns inte sparade i någon lada i förväg. När vi sedan betalar skatt samlas inga pengar in; skatteinbetalningen tar en del av den valuta som statens betalningar tidigare skapat ut ur ekonomin, bort från bankkontona. Det är statens utbetalningar som möjliggör våra skattebetalningar, inte tvärtom.
2. Statsskulden är privata sektorns sparande
Ett statligt underskott är helt enkelt skillnaden mellan vad staten under en period har tillfört ekonomin genom sina betalningar och vad den har tagit ut via skatter. Det som kallas ”statsskuld” är ingenting annat än ackumulerade underskott över tid, alltså de svenska kronor som staten inte raderat genom skatt utan lämnat kvar i den privata sektorn som finansiellt sparande.
När Riksgälden säljer statspapper lånar den inte in kronor för att ha råd att spendera och inte heller för att skydda utflöde av till exempel guld från statens valv. Det är en ren kontoflytt: de nyskapade kronorna flyttas bara från bankernas transaktionskonton hos Riksbanken till räntebärande konton hos Riksgälden – statliga fasträntekonton, alltså statspapper. Staten får inte mer pengar att röra sig med; bankerna byter bara en typ av kronor mot en annan. Svenska staten lånar inte svenska kronor.
3. Staten bestämmer räntan
Eftersom statspapper under flytande växelkurs inte är externa lån, utan endast säkra sparinstrument som staten erbjuder till innehavare av de kronor som staten genom sina betalningar har gett ut, kan staten själv bestämma räntan. Göran Persson behöver inte oroa sig över risken att långivare begär höga räntor.
Staten har gjort ett politiskt val att låta marknaden bestämma räntan på statspapper. Men här kan staten helt enkelt göra ett annat politiskt val och ta tillbaka kontrollen. Det skulle få till följd att samhällsekonomiskt olämpliga nivåer på de långa marknadsräntorna inte behöver pareras med ökad arbetslöshet eller bantad välfärd.
Riksbanken och Riksgälden har flera tillvägagångssätt genom vilka de längre räntorna kan sänkas. Riksgälden kan till exempel när som helst korta löptiderna på sina emissioner och uteslutande ge ut korta statsskuldväxlar med räntor tätt intill den av Riksbanken administrerade korta räntan.
Att betala höga räntor, eller räntor överhuvudtaget, till innehavare av de svenska kronor som staten gett ut genom sina betalningar är ett administrativt och politiskt val. Om staten faktiskt hade varit låntagare så hade staten behövt betala den ränta där långivare vill låna ut kronor till staten. Men staten är inte låntagare, staten är monopolistisk valutautgivare. Alla kronor som kan användas till att köpa statspapper från staten kommer från staten.
När vi inser att statsskulden inte är ett lån som ska betalas tillbaka, utan summan av de svenska kronor som staten har tillfört ekonomin och lämnat kvar som sparande, blir valrörelsens retorik absurd. Det finanspolitiska ramverket blir absurt.
Tävlingen om vem som har minskat statsskulden mest är i praktiken en tävling om vem som har minskat hushållens och företagens finansiella tillgångar mest – vem som har bromsat ekonomin mest och orsakat mest arbetslöshet.
Låt oss byta innebörd av ”ansvarsfull politik” från att betyda ”lägst statsskuld” till att betyda ”lägst arbetslöshet och maximerat välstånd”. Låt oss få en tävling om vilken regering som använder finanspolitiken mest effektivt till vad den faktiskt borde vara till för: att bygga Sverige starkt utifrån landets verkliga resurser.
Erik Arnell, oberoende utredare med inriktning på statsfinansernas funktionssätt och medlem i MMT för Sverige
Peo Hansen, professor i Statsvetenskap, Linköpings universitet, och adjungerad professor vid Johns Hopkins University i Bologna