Uppdaterad 16.54 | Publicerad 15.55
Signe bodde på Rebeckahemmet.
Nu har hon en önskan.
– Att det stängs ner.
Myggan var där uppe.
Krossad och utsmetad mot taket.
Signe, 19, såg den första gången hon kom till Rebeckahemmet under 2023.
När hon placerades där igen, två år senare, satt den fortfarande kvar.
Fastnaglad i sitt eget blod.
– Det är bara en liten grej, säger hon ursäktande.
Men ändå.
Det fastnade.
Signe drar lite i en ljusblå ärm som bara nästan döljer de många ärren. Hon har vårdats i en fjärdedel av sitt unga liv.
Hon sätter sig på en gunga vid lekplatsen på Tyresö strandbad. Hennes nuvarande familjehem är inte så långt härifrån.
Hon säger att hon trivs här, i naturen.
– Och jag älskar faktiskt att gunga.
Signe är inne på sin 17:e placering enligt LVU.
HVB-hem, DBT-hem, behandlingsfamilj, Sis-hem. Hon har provat det mesta.
Hon vickar fram och tillbaka på gungan.
– Rebeckahemmet är den värsta platsen jag varit på. Jag kan ärligt talat inte förstå hur det tillåts vara öppet.
Signe minns inte det första ruset. Hon kommer inte ihåg vilken drog det var, vem hon var med eller hur det kändes.
Men hon vet vilken hon fastnade för.
Hon var 14 år och mådde skit. Ecstasyn dämpade ångesten.
Men när effekten klingade av kom mörkret tillbaka.
Så det kunde bli tio tabletter på en dag.
Hon led av en svår psykisk ohälsa. Självmedicineringen ledde henne rakt in i ett djupt drogmissbruk.
Hon skadade sig själv både med droger och vassa föremål. Föräldrarna sökte hjälp hos socialtjänsten. Hon placerades på olika boenden men rymde varje gång. Hittades sovandes på skolgårdar och i Stockholm city
Till slut fanns inga alternativ kvar.
Bara Sis.
Och en låsbar avdelning med en död mygga i taket.
Det första hon reagerade på var smutsen.
Möglet i badrummet, klottret på väggarna och blodspår på möblerna.
– Och så stank det så, för det var alltid stopp i avloppen.
Signe är en av alla unga kvinnor som hamnat på Rebeckahemmet på grund av psykisk ohälsa. Det är också vanligast.
Men på avdelningarna blandades de med unga kvinnor med kriminell problematik.
– Det var till och med tjejer som satt där i väntan på
Vi sätter oss vid ett picknickbord. Ibland tittar hon långt ut över Erstaviken. Som när hon formulerar vad hon tycker är det viktigaste att berätta om Rebeckahemmet.
– Vi hamnar där för att få vård. Men det finns ingen behandling. Det är förvaring.
Utebliven behandling är grunden i hennes kritik. Hon säger att hon var motiverad när hon kom till Rebeckahemmet, efter flera års placeringar och påbörjade behandlingar.
Men samtalen var få under hennes tid på Rebeckahemmet, vilket stärks av journalanteckningar hon visar oss.
– Även om man är motiverad så får man inte rätt hjälp. Det handlade bara om att överleva dagen.
Vad tror du är anledningen?
– Det är inte all personal som har tillräcklig utbildning. Men framför allt tror jag att det handlar om personalbrist. Vi kunde inte ens komma iväg till skolan vissa dagar, för att det var för lite personal. Vi missade jättemycket lektionstid.
Signe säger att det fanns bra och dålig personal.
De senare utmärkte sig med en hård, aggressiv jargong. Enligt henne låg de bakom otillåtna fasthållningar och kränkningar.
– De kunde också provocera oss ungdomar. De triggade fram situationer. Jag tror det handlar om makt.
Hon minns känslan av att bli fasthållen och buren till isoleringen, eller vård i enskildhet.
– Man kände sig som ett djur.
Hon spärrar upp ögonen, som om hon plötsligt kommit på något.
– Men en av de sjukaste sakerna som hände var att vi fick ha tillsyn på varandra.
Tillsyn på ett Sis-hem handlar om att personal ska kunna följa och observera en ungdom för att upprätthålla säkerheten. Tillsynen kan vara ständig eller i olika frekvens.
Signe berättar om hur ett kortspel en gång avbröts av att en anställd frågade om hon och några andra kunde hålla koll på en flicka.
– Det är jättekonstigt. Det är deras ansvar men man vill ju göra som de säger. För det hamnar ju på oss om något skulle hända.
Just den här gången hände något, enligt Signe.
Flickan ska ha använt ett tygstycke för att göra en snara och ställde sig sedan på en stol.
– Vi fick skrika på personalen att komma och göra något.
Enligt Signe stod personalen först bara och tittade. De agerade först efter att ungdomarna själva uppmanat till det.
Aftonbladet har inte hittat någon dokumentation som stärker händelsen. Men Signe är inte ensam om att larma om att flickorna på Rebeckahemmet behövt se efter varandra.
I februari 2026 kom en anmälan till tillsynsmyndigheten IVO om att personal fått placerade ungdomar att gå in till en flicka som av säkerhetsskäl skulle vårdas i enskildhet.
Syftet skulle vara att lugna flickan och minska antalet larm.
”Detta innebär att barn får ta ansvar för andra barns akuta psykiska ohälsa, vilket är oetiskt och strider mot både LVU och Sis egna riktlinjer”, står det i anmälan till IVO.
I en intervju med Aftonbladet förnekar Rebeckahemmets högste chef att ungdomar ser efter varandra.
Enligt Signe hände det dock flera gånger under hennes vistelse att ungdomarna fick ha tillsyn åt varandra.
– Det är inte så konstigt att det blir självmordsförsök.
Hände det ofta att någon försökte begå självmord?
– Ja, det var jättevanligt. Jag kan inte säga riktigt men alltså... nästan en gång var tredje vecka.
Det höga antalet självmordsförsök på Rebeckahemmet har lett till återkommande granskningar. Senast i Sveriges Radio i höstas.
Då sa Birgitta Dahlberg, Sis ungdomsdirektör, att ökningen berodde på flickorna som vårdades där och att statistiken återspeglade ungdomarnas problematik.
SR-reportern frågade om det var det enda skälet.
– Ja, det skulle jag säga, sa Dahlberg.
Vi spelar upp ljudklippet för Signe.
– Alltså, på riktigt? Det är deras ansvar att man ska få hjälp, utvecklas och må bättre. De sköter inte behandling eller tillsyn. Då kan de inte bara lägga det där på oss.
Hon behöver smälta uttalandet.
– Jag tappar typ hoppet om mänskligheten.
Vi reser oss därför från picknickbordet och vandrar runt i området. Efter en stund stannar hon till.
– Åh, kolla!
Signe ser nyckelpigan på ett av lövträden vid strandbadet. Hon lyser upp.
Gungor, nyckelpigor och allt annat som hör barndomen till. Det är sådant hon inte vill släppa taget om.
– Jag ska fylla 20 och har sån ångest över det.
Varför?
– Jag har inte levt klart som barn. Jag har förlorat så många år.
Vårt första möte avbryts av sugbilens tömning av torrtoaletterna vid strandbadet.
Några dagar senare hälsar vi på hemma hos Signe i familjehemmet. Hon har en egen liten stuga med kokvrå. Spisen använder hon sällan. På kvällarna brukar hon gå över tomten och se vad familjehemsmamman lagar i den stora villan.
På en fönsterbräda står ett brev från hennes socialsekreterare sedan fyra år tillbaka.
”Tänk vilken resa du har gjort. Snart är du 20 år och har gjort en så stor och fin förändring som kommer ligga till grund för hela din framtid!”
Hon fick brevet dagen före vårt besök, tillsammans med ett doftljus och socialsekreterarens favoritbok. Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri.
Nu ska socialsekreteraren gå på föräldraledighet.
– Jag har nog aldrig hört någon prata bra om ens socialsekreterare. Men hon var fantastisk.
Hennes familjehemsmamma är med som stöd och klappar om henne.
– Det kommer bli bra med den nya också. Och du har kommit så långt med dig själv, försäkrar hon.
Efter nästan ett år på Rebeckahemmet flyttade hon till ett annat Sis-hem. Där hade hon tre KBT-samtal varje vecka. Med tiden blev hon allt mer stabil i sitt mående.
Hon återvände till Rebeckahemmet 2025. Då var hon i slutet av sin behandling och det fanns en plan att hon skulle få skrivas ut från Sis och flytta till familjehem, där hon nu befinner sig.
Gosedjuren från förr är med. Elefanten, sengångaren och de andra. Hon trivs med sina kontakter i öppenpsykiatrin.
Nu fokuserar hon på skolan. I år tog hennes jämnåriga vänner studenten. För Signe kommer det dröja minst två år. Men hon är fast besluten att ta examen.
– Jag har framtidstro och det känns lite konstigt. Jag trodde att jag inte ens skulle bli 16 år.
Hon har fortfarande kontakt med vänner som hon lärde känna på Rebeckahemmet. Några av dem är fortfarande kvar.
Hon får höra att allt är som vanligt. Problemen som hon upplevde finns kvar. Hon menar att det bästa vore att stänga ner Rebeckahemmet.
– Jag tror att man måste börja om. Det spelar ingen roll att man byter ut personal eller chefer.
Senare i höst ska LVU-vården av Signe omprövas. Hon vill stanna kvar i familjehemmet.
Hon känner att hon nu får rätt behandling. Hon är tryggare och lugnare.
Det tog 17 placeringar.
– Det här är första gången som jag inte har rymt.
Fotnot: Signe heter egentligen något annat.