Efter svenska elevers tapp i den senaste Pisaundersökningen valde Liberalerna att gå till attack mot oppositionspartierna – för en trend som är global. Men att göra krisen i klassrummen till partipolitik är ett svek mot såväl lärare som elever. När resultaten visar på kris borde partierna samlas, istället för att söka konflikt.
”Vi är mitt uppe i en skärmpandemi”, konstaterade utbildningsminister Simona Mohamsson (L) på tisdagens presskonferens och lade sedan hela stunden på att måla upp en nattsvart bild där allt är andras fel – följt av ett inlägg på X om ”skärmvurmarna i oppositionen”.
Någon självkritik förekom inte.
Pisaundersökningen mäter niondeklassares kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. I alla dessa tre ämnen har svenska elevers kunskaper försämrats till de sämsta resultaten sedan Pisa startade år 2000, som tidningens Emma Leijsne påpekar:
”Fler elever än någonsin presterar på de allra lägsta nivåerna. Nästan var tredje elev är knappt läskunnig. Var tredje elev når inte upp till en grundläggande nivå av räkning.”
Inget enskilt parti bär hela skulden för detta, och inget parti kan heller ta äran för det som fungerar. Ändå väljer Liberalerna, ”skolpartiet”, att reducera en mycket svår utmaning till en strid mellan skärmar – som sägs vara oppositionspartierna enda önskan för skolan – och böcker, som L hävdar att nästintill bara de vill se.
Det råder ingen tvekan om att läsningen behöver ett massivt lyft, inte minst eftersom läsning krävs för att förstå också andra skolämnen. Och för att barn ska bli skickliga läsare krävs en tidig läslust som grundläggs i hemmet och förstärks i skolan. Men då krävs bemannade skolbibliotek med gott utbud, välutbildade bibliotekarier som kan vägleda eleverna till mer läslust – och inte minst större resurser och mer arbetsro för lärarna.
Skärmar? Jo, de kan faktiskt också vara ett bra komplement.
Lärarna vet redan att tryckta böcker behövs i lågstadiet; 8 av 10 lågstadielärare använder därför redan främst fysiska läromedel. Men utan digital kompetens kommer svenska elever att halka efter i en fullständigt digitaliserad värld.
Det har exempelvis Estland förstått, som är bäst i Europa och fortsatt bland de tio bästa i världen. Där har man klarat av att försvara läsandet och samtidigt främja både den digitala utvecklingen och användningen av AI i skolan.
Trots vad Simona Mohamsson hävdar finns det i grunden en bred politisk samstämmighet om skolans utmaningar. Inget parti motsätter sig fler böcker eller starkare fokus på grundläggande färdigheter.
Så vad sägs om att sluta använda klassrummen som ett slagträ i valrörelsen och lita på lärarkåren? Kanske till och med arbeta för en långsiktig, blocköverskridande överenskommelse – där politikerna säkrar finansieringen medan professionen styr pedagogiken.
Och att utbildningsministern faktiskt läser på innan hon springer till sociala medier och anklagar andra för skärmvurm.