Visst. Inför de nya Pisa-resultaten och bottennoteringarna rörande svenska femtonåringars läsförståelse och matematikkunskaper är det möjligt att, som oppositionen, utlysa nationellt nödläge för svensk skola, eller, som skolministern, lansera kausala förklaringar i form av en galopperande ”skärmpandemi”.
Själv skulle jag i stället vilja röra mig bakåt i historien, till den svenska efterkrigstiden.
Inte för att svensk skola då utmärktes av något föredömligt, men för att det fanns en stark idé om skolan som möjlighet.
Under denna tid avskaffades successivt det så kallade parallellskolesystemet, där barn tidigt hade delats upp efter klass och bakgrund, och ersattes 1962 av en nioårig, sammanhållen grundskola. En skola för alla som det länge hette men som man inte hör så ofta idag.
Med Förintelsen som relief skulle grundskolan bidra till byggandet av ett jämlikt, modernt och demokratiskt samhälle. Det som hänt i Tyskland skulle inte få ske igen.
Skolan skulle stärka samhällets motståndskraft mot totalitära rörelser genom att utbilda och fostra demokratiska samhällsmedlemmar.
Vi fick också ett nytt skolämne: samhällskunskap. Med ökad kunskap om hur ett demokratiskt samhälle fungerar skulle eleverna också få förutsättningar att försvara demokratin.
Det finns ett samband mellan hur skolan fungerar och det samhälle i vilket den finns. Det går inte att sudda ut samhället när eleverna bänkar sig i klassrummen.
För Tage Erlander och efterkrigstidens skolpolitiker var utbildningssystemet ett verktyg för att försvara men också utveckla samhället. Men sambandet går att vända på. För att ett jämlikhets- och demokratisträvande utbildningssystem ska kunna fungera krävs också ett samhälle som ger skolan möjlighet att vara just det.
Det finns ett samband mellan hur skolan fungerar och det samhälle i vilket den finns
Från 1940- till 1980-tal fanns en idé i Sverige om att förändringar på skolans område krävde bred politisk enighet och långsiktighet. Skolan sågs som så grundläggande för själva samhällsbygget att snabba svängningar till följd av förändringar i den politiska opinionen skulle undvikas.
Det fanns också en stor tilltro till lärarna.
Sedan förändrades det där och 2000-talet (det vill säga den tid som sammanfaller med PISA-mätningar) har präglats av en sorts reformgalopp. Ingenting får ta tid och skolpolitiska reformer baserade på beställningsutredningar – utan utrymme för att pröva det som på förhand redan är bestämt – strösslas över svensk skola.
De senaste PISA-resultaten säger något bekymmersamt om femtonåringars kunskapsutveckling, i Sverige men också i många andra länder. Det senare är viktigt.
När resultaten sjunker samtidigt i stora delar av Norden och OECD finns det goda skäl att inte bara söka förklaringen i de nationella skolsystemen, utan i de stora samhällsförändringar som pågår runt dem. PISA mäter inte orsaker, men ändå är steget från mätning till förklaring ofta kort.
Kanske är det därför den viktigaste frågan just nu inte är vilken av alla de skolreformer som redan står på kö som snabbast kan få Pisa-kurvan att vända uppåt. Utan vad vi egentligen vill att skolan ska vara.
En skola måste också rymma samtal som tar en oväntad riktning
Hur mycket litar vi på lärare och annan skolpersonal?
Vad ska få ta tid?
Vad ska barn och unga få möta där, utöver det som kan brytas ner i tydliga kunskapsmål, läras in, nötas och mätas?
Själv blir jag bekymrad över den allt starkare föreställningen om att god undervisning framför allt är förutsägbar och effektiv och att skolan kanske rentav har blivit lite för rolig.
Självklart ska barn lära sig läsa, skriva och räkna.
Självklart behöver de faktakunskaper och olika färdigheter – och gärna på det där gamla sättet där staten bestämde innehåll, lärare undervisade och eleverna förväntades lära sig (och ingen tänkte på varken målsättning eller mätning och utvärdering).
Men en skola måste också rymma samtal som tar en oväntad riktning, böcker som öppnar världar ingen planerat för, frågor som det inte finns givna svar på och människor som får möjlighet att bli något annat än det vi på förhand tänkt ut åt dem.
Också det säger något om vilket samhälle vi vill ha.
Och vilket samhälle skolan behöver.