Resultaten i den senaste Pisa-mätningen är sannerligen uppseendeväckande. Kunskaperna för 15-åringar faller i hela den rika delen av världen. Det är en global trend av stora mått.
Resultaten väcker frågor, exempelvis om undersökningens metodologi och jämförbarhet. Samtidigt är riktningen så tydlig att den måste tas på stort allvar.
Både i OECD:s officiella kommentar och i svaren från regeringen återkommer mobiltelefonernas roll för elevernas uthållighet och läsförståelse. L-ministrarna Simona Mohamsson och Lotta Edholm, som tillsammans ansvarar för utbildningsväsendet, har samma inställning. De kallar det ”skärmpandemi”.
Det är lätt att hålla med statsråden på ett allmänt plan. Alla och envar har observerat hur mobilskrollandet tenderar att ta allt mer tid i anspråk – improduktiv tid som man inte får tillbaka. Och det gäller inte bara ungdomar. Det är först på senare år som detta har satt politiskt avtryck med diskussion om åldersgränser för sociala medier och för svensk del totalt mobilförbud under skoldagen. Socialminister Jakob Forssmed har uppmanat föräldrar att köpa väckarklockor till sina barn, så att de inte behöver ha mobilen på nattduksbordet och därmed frestas till mer skrollande.
Ändå bör man vara försiktig med slutsatserna. För tre år sedan publicerades den förra Pisa-undersökningen, även den med fallande resultat. Den gången angavs covidrestriktioner som en orsak. Och nu är det plötsligt mobilernas fel.
För Liberalernas del passar OECD:s förklaring bra. Partiet har varnat för och infört åtgärder mot att mobilinnehav och för mycket skärmanvändning saboterar lärandet.
I sina kommentarer använder Socialdemokraterna uttrycket ”nationellt nödläge”. Partiets utbildningspolitiska talesperson Anders Ygeman talar om “ett massivt skolmisslyckande för regeringen” och att “Tidöregeringens skolpolitik har havererat”.
Centerpartiet klagar på att regeringen inte har satsat på behöriga lärare. Sverigedemokraterna pekar på massinvandringen.
Det är som om ingen av kritikerna har noterat att skolresultaten försämras i nästan alla länder i undersökningen.
”För Liberalerna är det särskilt angeläget att hålla huvudet kallt.”
Kunskapstappet i skolan är alarmerande. Problemet förtjänar att tas på stort allvar i stället för att politiker från vänster till höger ser Pisaresultaten som bevis på att just de har haft rätt hela tiden.
För Liberalerna är det särskilt angeläget att hålla huvudet kallt. Partiet har i decennier kallat sig det främsta skolpartiet och ansvarar dessutom för skolan i regeringen. Devisen ”från skärm till pärm” som bär partiets signum må vara kärnfull, men är inte problemfri.
Visst kan man ha uppfattningen att datorer och läsplattor har fått för stort utrymme på bekostnad av traditionell kunskapsinhämtning. Men denna i grunden teknikfientliga hållning – Simona Mohamsson kallade det på tisdagen ”manisk digitalisering” – fick tyvärr konsekvenser för arbetet med ny läroplan och ny lärarutbildning. I de omfattande propositioner som regeringen lade fram om dessa saker i våras nämndes inte AI en enda gång.
OECD har andra skolinitiativ än den återkommande Pisa-undersökningen. Organisationen arbetar också tillsammans med EU-kommissionen med ett ramverk för ”AI-litteracitet”. EU:s mål är att inte fler än 15 procent av åttondeklassarna ska ha låg digital kompetens om fyra år. Siffran i Sverige är 39 procent som har låg digital kompetens. Och det går i fel riktning att döma av en rapport från Myndigheten för digital förvaltning.
Det är värt att notera att Estland har en mycket positiv syn på digitala hjälpmedel i undervisningen. Landet ligger på plats två, tre respektive fyra i Pisas tre mätområden naturvetenskap, matematik och läsförståelse. I princip är det bara Japan och Sydkorea som har bättre resultat.
”Man bör inte köra in på stickspår, som att fokusera på driftsform.”
Saken är alltså inte så enkel, och kunskapsproblemen är mycket oroande. Att även de bästa eleverna har tappat i kunskap enligt Pisa är bekymmersamt.
Politikerna måste efter valet fortsätta att arbeta för att svensk skola ska bli bättre och kunna ge ungdomar den kunskap och de färdigheter som behövs för att Sverige ska klara sin konkurrenskraft. I det arbetet bör man inte köra in på stickspår, som att fokusera på driftsform. Att tvinga hela skolsektorn att antingen drivas i offentlig regi eller som stiftelser vore ett vådligt experiment.