Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Sex in the city. Albert Bonniers förlag. 208 sidor.
Anna Hellsten är kritiker på kultursidan.
Det finns en branschsanning att noveller inte alls är lika lästa som romaner. Sant är det möjligen, men jag begriper inte varför – man behöver inte lida av lässvårigheter eller koncentrationsproblem för att inse vilken underbar sak novellen är.
När jag läser – nä, slukar – Caroline Ringskog Ferrada-Nolis ”Sex in the city” tänker jag också att hon hittat exakt rätt utlopp: korta, intensiva och visuellt svindlande texter mestadels förlagda till 2010-talets Stockholm med en skara kåta/kärlekstörstande/frustrerade kvinnor i huvudrollerna. (En korrekt men jättetråkig sammanfattning, det inser jag när jag skriver det, men all bra litteratur är tack och lov större än summan av sina delar.)
Ringskog har alltid haft ett originellt grepp om språket, ett alldeles eget sätt att låta tankarna pysa ut i textform – och med tanke på att boken råkar landa mitt i den pågående debatten om så kallat ”dåligt” språk lär hon eventuellt få däng, igen, för sina meningsbyggen. I Ringskogs roll som tidningsskribent kan det för all del slå över i manér snarare än stil, ett lite rökruteballt tonfall som kan få den jagsvaga läsaren att mest känna sig dum och töntig (Little Jinder under skribentflagg är ett annat exempel på samma tendens).
Hennes författarröst blir dock bara bättre och bättre, och i ”Sex in the city” smälter form och ämne ihop till en helhet där hennes observationsförmåga får ett mycket intressantare utlopp än när den måste knökas in i sådana där duktiga samtidsspaningar som (alltför) gärna efterfrågas av kultursidesredaktörer.
Sex i stan, alltså, fast krånglig kärlek också, och ingen kärlek alls, och tomhet och pretentioner och folk som trasslar sig fram och folk som har det ohyggligt tråkigt tillsammans. Allt är inte lika bra, det hör till novellsamlingars natur, men när det är bra är det briljant. Som i ”Processen”, där hon skriver om att vilja ligga med en idiot fastän man vet att han är en idiot, hans magiska kropp till trots – en som efter en släng sepsis hotas av amputation. Eller den fantastiska, och sorgliga, ”Callipyge, 47, Eden”, en skarp sociologisk inifrånstudie av ett trivselborgerligt övre medelklassghetto där alla är gulliga och inkluderande tills man begått något okänt faux pas – som att skilja sig, eller inte kunna åka skidor – och inbjudningarna slutar komma.
Den där antropologiska blicken skär genom novellerna – Ringskog nöjer sig sällan med att bara observera, utan stoppar också in det i en krasst avklädande kontext. Som den om det förträffliga paret i vänkretsen som odlar örter ”självreflexivt” – en sån där spaning som gör att man tänker att man aldrig ska instagramma sina odlingar någonsin igen. Eller när berättarjaget träffar på en kulturälskande rikemanstant i Gamla stan och sammanfattar vissa överklassmänniskors kulturintresse med den delikat elaka slutsatsen att ”detta uppvärderande av något ’kreativt’ men utan något att berätta gjorde att väldigt många började på reklamskolor”. Aj.
Mest förtjust är jag nog i ”En vinter i Stockholm”, som inte bara snor titeln från Agneta Pleijels 90-talsmästerverk, utan också bygger upp ett lika snyggt som grisigt litet kammarspel i sin skildring av det alkade paret som hatar, pippar och återförenas i en lägenhet ovanför Frippes på Nybroplan. Med den har Ringskog skrivit sin alldeles egna Stockholmsklassiker.