I Kristdemokraternas partilokal vid Braheparken pågår valarbetet för fullt. Affischer samsas med pamfletter, pins och små kassar.
Här finns också KD:s Andreas Sturesson. Han ligger bakom de fyra förslagen att kommunen ska köpa även de sista fastigheterna på Mariebo. Det senaste lade han fram i juni.
Andreas Sturesson visar vägen till Rådhuset som ligger ett stenkast bort. En pampig trappa upp ligger hans arbetsrum.
– Om det hade varit jag som hade bott i ett giftdrabbat hus, som inte längre hade något värde … det är klart att jag skulle önska att kunna få hjälp.
Den gamla kemtvätten Färgaren stängde för gott 1975. Kvar finns nu bara gifterna. Sex av husen har rivits och sju fastigheter har lösts in av kommunen.
På ytterligare tre fastigheter har man hittat flera cancerframkallande ämnen.
Kristdemokraterna har föreslagit gång på gång att kommunen löser in fastigheterna, som har ett åtråvärt läge i centrala Jönköping. Senast för några veckor sedan.
– Vi är en kommun med brist på mark och inte minst brist på mark i centrala lägen. Den här marken skulle kommunen ha nytta av – och det skulle lösa situationen för familjerna. Det skulle i så fall vara ett utköp till marknadsmässigt pris. Som att inte gifterna fanns där, säger han.
Men förslaget gick inte igenom nu heller. I stället vann ett förslag från Moderaterna brett bifall. Det går ut på att man föreslår att en utredning om situationen på Mariebo.
En anledning till det låsta läget har kommunen tidigare sagt varit likställighetsprincipen, löser man ut en fastighetsägare behöver man lösa ut alla.
Kommunen köper inte alltid den mark som erbjuds, understryker Andreas Sturesson.
– Vi köper den mark som vi tycker verkar bra, av det ena eller andra skälet. Man ansåg att vi inte hade ett ändamål med köpet. Men jag var själv med och röstade när vi köpte en strippklubbslokal söder om stan. Då hade vi inget specifikt kommunalt ändamål med köpet.
– Det tredje som man har nämnt är att detta skapar ett prejudikat inför framtiden, därför kan vi inte köpa marken. Och då blir ju den stora frågan, varför ska man då utreda?
Han frågar sig om likställighetsprincipen plötsligt inte gäller längre, om det plötsligt finns ett kommunalt ändamål – och om det inte längre skapas några prejudikat.
– Och om det är så kunde man ha fattat det beslutet för länge sedan. Eller så kommer det vara förutbestämt vad utredningen ska leda till, säger Andreas Sturesson.
Han säger att som förälder är det lätt att sätta sig in hur det är att vara en barnfamilj som bor på en mark där det finns flera olika typer av gifter.
– Att inte ha någon möjlighet att starta om någon annanstans. Bara för att man äger en fastighet som inte är värd något.
Barnfamiljerna evakuerades till ersättningsbostäder under de tre år som marken skulle saneras. Saneringen blev aldrig av. Nu ska de bo kvar samtidigt som en sanering ska ske bara meter från deras tomtgräns.
– Jag tycker det här kunde ha fått en del partier att fundera på om man skulle byta fot. Jag tror att en del politiker tänkte att nu löser det här sig, men det har ju inte gjort det. Är det rimligt att ompröva vad vi har tyckt tidigare?
Moderaten Joakim Dahlström lade förslaget om utredning av situationen på Mariebo.
– Kommunen behöver ha ett underlag inför beslut så det är viktigt att ärendet är berett. Man behöver titta på vad det är för grund, hur behövs fastigheterna, exempelvis för sanering och liknande, säger han.
Vad tänkte du när du läste Stellas brev till er politiker?
– Ja, jag har läst det som har kommit in naturligtvis. Det är handlingar som är viktiga. Det är ju från båda boendena.
– Det är ju berättelser och upplevelser som de har. Det är viktigt för oss att lyssna på det.
Om gifterna i marken säger Dahlström:
– Enligt SGU ligger de under gränsvärdena. De fastigheter som köptes behövdes för saneringen. Sedan finns det ju fler än de här två fastigheterna på området också. Vi har ju blivit kontaktade av flera andra fastighetsägare på Mariebo. Det finns dessutom andra fastigheter med liknande gifter i marken.
Klas Arnerdal är projektledare på SGU och tog över saneringsarbetet för ett och ett halvt år sedan. Saneringsarbetet har skjutits upp gång på gång, en av anledningarna handlar om finansieringen från Naturvårdsverket.
I slutet av september hoppas man vara igång. I den första etappen ska förorenad jord och ledningar i marken tas bort.
I ett senare skede ska marken behandlas termiskt, något som oroar barnfamiljerna. Under tre år var de evakuerade till andra boenden på grund av säkerhetsskäl.
Nu är det meningen att de ska bo kvar under hela saneringen.
– Det arbete som ska göras nu innebär inget hinder för att bo kvar, säger Klas Arnerdal.
Riskerar inte gifterna att flytta på sig under den termiska behandlingen eftersom det är ett sprickberg?
— Man skulle kunna tro det, men det har gjorts ganska många sådana här saneringar. Det är inget högt tryck, det är som när man kokar vatten i en kastrull. Vi lägger på ett väldigt tydligt undertryck för att samla upp allt det här.
– Vi kan förstå att familjerna är oroliga, men vi är inte oroliga. Vi tycker att vi är tydliga med vad som ska göras.
Kan ni garantera att giftet inte sprider sig in till barnfamiljernas fastigheter?
– De ämnen som finns i ett större område i marken finns i låga halter på deras fastigheter. Den åtgärd som vi ska göra kommer inte att leda till någon förändring under tiden vi gör den. Och efteråt kommer det sakta att bli bättre och bättre, säger Klas Arnerdal.
Giftnivåerna fluktuerar över tid och mätningarna på de båda fastigheterna inte gjorts regelbundet. Det har SGU bedömt inte varit nödvändigt.
– När man sen genomför åtgärder, kan det vara så att man kommer att mäta mycket, mycket mer regelbundet. När man gör det termiska i berg, kommer man att vara mer intresserad av om det sker någonting, som vi inte vet ska ske – och inte bedömer kommer att ske.
Den regelrätta saneringen av tomterna beräknas nu vara klar någon gång på 2030-talet, senaste uppgiften Aftonbladet tagit del av är 2032.
Det är 19 år efter att familjen Swahn flyttade in i sitt hus på Mariebo. 20 år efter att familjen Ohlin flyttade in i sitt hus.
Andreas Sturesson säger att när det handlar om sådana här situationer kanske det räcker med att man ställer en fråga till sig själv:
– Skulle jag vilja ha det så här? Jag tror att alla kommer fram till svaret nej. Och då behöver man fundera: Kan jag göra något för att de också ska slippa?