Så bra är ”Ring min agent! Filmen”
Genre: Komedi (Frankrike).
Av: Émilie Noblet.
Med: Camille Cottin, Laure Calamy, Thibault de Montalembert, Grégory Montel, Liliane Rovère, George Clooney, Laetitia Casta.
Längd: 1:59.
Från: 10 år.
Premiär: På Netflix 10/9.
Det är en ovanlig global succé: Första säsongen av ”Ring min agent!” kom redan 2015, men det var först under pandemin som den växte till ett fenomen, som efter ytterligare tre säsonger fick ett tvärt slut 2020.
Sen dess har tv-konceptet kopierats i ett dussin andra länder, men utan att riktigt nå samma nivå eller för den delen status. En kreativ position som bekräftades av de många stjärnor som bubblat förbi i cameoroller. Sigourney Weaver tackade exempelvis ja till den sista säsongen, utan att ens läsa manus först.
Till filmen har man således lyckats värva bland andra George Clooney, Eva Longoria, samt den franska ikonen Laetitia Casta. Det är business as usual för den fiktiva agentfirman ASK, faktiskt trots att den ju är nedlagd. Under de fem år som passerat sen sist, så har alla gått vidare, och Andréa (Camille Cottin) har bytt sida av kulissen för att bli regissör.
Något som går så där. Debutfilmen börjar nästan genast att kollapsa omkring henne, och när dess huvudrollsinnehavare hoppar av tolv dagar före inspelning, så faller det sig naturligt att ringa in det gamla gardet. I synnerhet Noémie (Laure Calamy) som på sitt håll blivit framgångsrik producent för en glad tv-serie som Andréa inte alls respekterar.
Tempot är högt och dialogen smattrande kvick, medan gamla bekanta faller tillbaka i djupt rotade vanor av att bedra varandra, förnedra sig själva och ta galna risker. Allt i en branschsatir som fortsätter att lyckas eftersom den fokuserar på rollfigurernas kemi, snarare än att stirra sig blind på stjärnorna.
Ändå ryms inte riktigt alla gamla favoriter i långfilmsformatet, utan får nöja sig med några minuter av rampljus. Mest skiner Laure Calamys Noémie genom att ständigt vara ett yvigt vandrande kaos, beredd att till och med rollsätta Gérard Depardieu, om det kan rädda filmen (i filmen).
Till sin meta-konstruktion fungerar komedin även som en bucklig skrattspegel, där den så kallade fjärde väggen bankas ned brutalt redan före förtexterna. Faktum är att den inte ens verkar bry sig om det ständigt återkommande kravet på att tv-serie-filmer också ska fungera som självständiga berättelser. För det gör den förstås inte. Liksom fortsättningarna på exempelvis ”Downton Abbey” eller ”Peaky blinders” så bygger detta någonstans helt och hållet på gammal kärlek, vilket är helt okej. Det är som att satiren kittlar en lite under hakan och säger: Kommer du ihåg oss och hur kul vi brukade ha det tillsammans?