Det finns ett mönster som präglat samtalet om den så omstridda och planerade förändringen av skolorganisationen i kommunens norra delar: De som är emot den ställer frågor, de som är för den svarar, och de som ställde frågorna tycker inte att svaren faktiskt besvarar de frågor de ställde.
Ett par saker har trots allt blivit tydliga efter den senaste tidens uttalanden:
1. Förändringen är i första hand för personalens skull. Mina barns lärare och fritidspedagoger (och förskolepedagoger, för den delen) har varit fantastiska (ni vet vilka ni är – tack), och jag önskar dem naturligtvis en bra arbetsmiljö. Med det sagt, så är det anmärkningsvärt hur få av argumenten för den planerade förändringen som på ett genuint sätt tar ett barnperspektiv eller försöker relatera till barnets perspektiv.
2. Kommunens nuvarande skolpolitik styr mot stora skolor med många klassparalleller i stället för många årskurser, i hela kommunen, inte bara i en särskild del. De argument som den senaste tiden har lyfts fram för att motivera övergången till renodlade låg- respektive mellanstadieskolor är nämligen lika giltiga överallt i kommunen. Om skolenheter med få parallellklasser skulle vara sårbara i norr, så försvinner ju inte en sådan sårbarhet för att skolan ligger i öster. Om det krävs många klassparalleller för att kunna skapa förhållanden som säkrar undervisningen i norr, så gäller samma sak i söder.
Än är det inte för sent att styra bort från den här så ensidigt stordriftsfokuserade skolpolitiken, mot ett synsätt på skolan och dess roll för barnen och samhället som tar ett helhetsperspektiv och ger både barnens pedagogiska och sociala behov en framskjuten plats.
Ta den chansen – behåll F–6-skolorna!
André Aronsohn