Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken. Efter årtionden av kravlös invandring har Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen steg för steg börjat återupprätta ordning och reda.
Asylinvandringen har minskat kraftigt, reglerna har skärpts och kraven på den som vill bli en del av Sverige har höjts. Det har gjort skillnad. Valet 2026 handlar om mer än vilken regering som ska styra. Det handlar om huruvida Sverige ska fortsätta på den inslagna vägen eller återigen öppna dörren för en ansvarslös rödgrön migrationspolitik.
Vi har räknat på vad det senare skulle innebära. Slutsatsen är tydlig: det är inte bara en migrationspolitisk fråga. Det är en fråga om svenska skattebetalares pengar och välfärdens långsiktiga finansiering.
Mellan 2007 och 2025 uppgick nettoskattekostnaden för flykting- och flyktinganhöriginvandringen till ungefär 110 miljarder kronor om året. Det innebär att skattebetalarna behövde betala lika mycket mer i skatt varje år för att försörja denna grupp från 2007 till 2025. För att sätta summan i perspektiv var det genomsnittliga reformutrymmet i statsbudgetarna under den senaste mandatperioden omkring 54 miljarder kronor per år.
Dagens kostnader är till stor del är ett arv från tidigare regeringars beslut. Under 2025 uppgick kostnaden till cirka 89 miljarder kronor, varav omkring 63 miljarder avsåg personer som fått uppehållstillstånd före 2017. Det visar vilka långvariga ekonomiska kostnader en ansvarslös migrationspolitik medför. Beslut som fattas idag påverkar statsfinanserna under mycket lång tid.
Därför är det också glädjande att den åtstramning vi genomfört faktiskt börjar synas. Antalet asylsökande väntas 2026 vara omkring 4.200, jämfört med 16 825 år 2022. Det är en minskning med 75 procent. Sverige har gått från att vara ett land som naivt signalerade helt öppna armar till ett land som ställer tydliga krav på den som kommer hit och värnar tryggheten för dem som redan finns här.
Det är precis denna kurs som måste ligga fast. Och det är precis därför vi behöver fyra år till. För alternativet står för motsatsen. Om Sverige efter valet styrs av en rödgrön regering kan kostnaden för flykting- och flyktinganhöriginvandringen öka från omkring 89 miljarder kronor 2026 till 107 miljarder kronor 2030. Om vår sida vinner valet beräknas kostnaden istället ligga runt 88 miljarder kronor 2030, varav 82 procent kommer att avse personer som varit i Sverige i mer än sju år.
Skillnaden växer år för år och summerar till minst 50 miljarder kronor under mandatperioden. 50 miljarder kronor som kan användas till vården, pensionerna, polisen, försvaret, skolan och sänkta skatter för människor som varje dag går till jobbet.
Socialdemokraterna säger att de vill ha en stram migrationspolitik. Samtidigt finns partier på deras sida som vill riva upp flera av de åtstramningar som nu genomförts. Miljöpartiet vill kraftigt öka mottagandet av kvotflyktingar och återinföra möjligheter till uppehållstillstånd som har tagits bort, medan Vänsterpartiet vill se en betydligt mer generös flyktingpolitik.
Frågan är därför inte bara vad Socialdemokraterna säger före valet. Frågan är vad de är beredda att kompromissa bort efter valet. Sverige har redan provat den ”generösa” migrationspolitiken. Resultatet blev ett otryggt samhälle där segregationen växte och kostnaderna blev långvariga. Nu ser vi för första gången på länge en tydlig vändning. Och den får inte rullas tillbaka.
Den som kommer hit ska mötas av tydliga krav och förväntningar. Den som inte bidrar och saknar rätt att vara här ska lämna landet. Sverige har inte råd med en återgång till en migrationspolitik som redan har misslyckats.
Inför valet bör väljarna ställa en enkel fråga: ska vi fortsätta återupprätta tryggheten och välfärden i vårt land eller ska vi istället lägga ytterligare 50 miljarder kronor på en dyr rödgrön migrationspolitik som äventyrar både välfärd och trygghet?
Jimmie Åkesson (SD), partiledare
Oscar Sjöstedt (SD), ekonomisk-politisk talesperson