Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Valet i delstaten Sachsen-Anhalt blev som opinionsmätningarna hade förutsagt ett allvarligt bakslag för kristdemokratiska CDU. Partiet mer än halverades. Alternativ för Tyskland, AFD, som innehåller fler Putinkramare än vad som är hälsosamt, mer än fördubblades. Det ännu mer uttalat Rysslandsvänliga vänsterpartiet BSW, Sahra Wagenknechts parti, klarade sig med knapp nöd in i delstatsparlamentet.
Resultatet kan inte avfärdas med att Sachsen-Anhalt är den minsta tyska delstaten med endast 2,5 procent av befolkningen. Siffrorna i Berlin, där det hålls val den 20 september, pekar åt samma håll. De tre rödgröna partierna är ungefär jämnstora, men inget nådde över tioprocentsgränsen i söndagens val.
Det innebär att ”brandväggen” är raserad, eftersom Wagenknecht har sagt att hon inte kommer att delta i en fortsatt uteslutning av AFD från regeringsmakten. Den enda realistiska majoritetskonstellationen i Sachsen-Anhalt förefaller därför vara ett samarbete mellan ytterkantspartierna BSW och AFD.
Mycket talar för att CDU och förbundskansler Merz kommer att prioritera sammanhållningen i förbundsregeringen. I synnerhet som de senaste avslöjandena om ryska operationer på tyskt territorium är en existentiell utmaning mot Förbundsrepublikens säkerhet.
Det är i så fall ett klokt val. Det är bättre att höger- och vänsterpopulisterna får försöka styra delstaten än att fortsätta en uteslutningstaktik som signalerar att eliten inte bryr sig om väljarnas val. Den nordiska modellen som byggt på kravställd inkludering snarare än istadig exkludering har hittills visat sig vara mer framgångsrik.
Den har lett till att populistpartierna i de nordiska länderna tvingats att moderera sig och ta ansvar. Polariseringen har minskat och proteströster kan omvandlas till röster om sakfrågor och politiska prioriteringar. Men i Tyskland kastar historien alltjämt långa skuggor. Landet har levt under två av världshistoriens mest vedervärdiga totalitära styren. I bägge fallen diktaturer som har försett sig själva med en falsk folklig legitimitet: det nazistiska ”tusenårsriket” och den kommunistiska ”folkdemokratin” i DDR.
Den nordiska modellen som byggt på kravställd inkludering snarare än istadig exkludering har hittills visat sig vara mer framgångsrik.
Ledarna i den Västtyska Förbundsrepubliken föresatte sig att aldrig upprepa misstagen från Weimarrepubliken med dess ekonomiska sammanbrott, sociala rigiditet, politiska polarisering och oförsonliga kulturkamp. Samma ambition styrde Tysklands enande efter Berlinmurens fall.
Men alla betraktar sig inte som vinnare i den processen. I synnerhet inte de ungdomar som aldrig upplevde förtrycket i DDR och heller inte känner sig delaktiga i Tysklands modernisering. Regionala politiska jordskalv av det slag som fortplantar sig i rikspolitiken är ingen ovanlig företeelse. Det har förekommit i Sverige – strejken i Malmfälten 1969 – liksom i övriga Norden, Frankrike, Spanien, Italien, Storbritannien och i USA.
Den avgörande frågan är hur extremerna bemöts och att spridningen kan hindras från att övergå i en allvarlig destabilisering av samhället. Demokratierna har efter andra världskriget generellt sett klarat utmaningarna mot demokratins och frihetens kärna väl. Det är dock värt att ha i åtanke att det är inkludering och assimilering som har fungerat bäst.
Där motsättningarna har exploderat i systemhotande våldsamheter har det berott på yttre påverkan, som i Tyskland när DDR stödde Baader-Meinhof och RAF. Eller på att bemötandet från etablerade partier har upplevts som odemokratiskt och orättvist. Det öppna samhällets försvar har skapat martyrer i stället för att vädja till människors respekt för de demokratiska arbetsformernas inneboende legitimitet.
Det är hittills lärdomen: Om möjligt ska röda linjer dras vid politikens sakfrågor, inte runt sammanslutningar, så länge dessa verkar under lagarna.