Det är klart att norra läktaren inte kunde låta bli att håna bortasektionens ultras efter ytterligare ett års svartgul trepoängstorka. Banderollen åkte fram:
”En hel livstid utan att någonsin ha upplevt en seger i Malmö”.
Och ja, för nio av elva spelare i Gnagets startelva var det ju alldeles sant. De levde inte när AIK vann en allsvensk match här senast, för trettio år sen. Senast Malmö FF vann en hemmamatch var, å andra sidan, inte igår det heller, men det var inte huvudsaken den här gången.
– Vi älskar Gnaget, sjöng en sektion efter slutsignalen.
– Vi älskar Malmö, sjöng en annan.
Kärlek i luften efter 0–0, och det går att förstå varför.
En måndagskväll med promenad genom Pildamsparken, med solen i ansiktet, med fågelsång och klassikermatch på gång. För en gångs skull nästan fullkomligt befriad från ångest.
Malmö FF har fördelen av att redan ha gett bort säsongen, AIK lyxen att mest bara vara överlyckliga över att alla pilar plötsligt pekar åt rätt håll.
SM-guld är för de andra 2026, i de här klubbarna byggs det om och renoveras för fullt.
MFF har nått botten och vänt
AIK är, otroligt nog, ett steg längre komna med sitt projekt, eftersom de snuddat vid botten och gjort tillräckligt mycket fel, tillräckligt länge, för att dra i nödbromsen och byta väg. De vet vem som bygger, de vet varför, de har en tydlig tanke om hur.
De vet kanske inte riktigt hur många skador ett fotbollslag kan ha utan att upphöra att vara ett fotbollslag, men det ger sig nog med tiden.
Malmö FF har nått botten och vänt. Efter ett par veckor med Gaute Helstrup och ett sommarfönster med Philip Berglund försöker de spela fartfotboll med juniorer mest överallt. En mer morsk, mer norsk variant än AIK:s, men inte helt olik.
MFF klev ut och öste på, 4-4-2 som grund, med Adrian Skogmar sittande bakom Otto Rosengren och med Theo Lundbergh som fri radikal över precis hela planen (jag älskar att se honom spela sin inspirationsfotboll, helt utan begränsningar och eftertanke). Det var klapp-klapp och kombinationsfotboll, att ha Dani Gudjohnsen som nia istället för avflyttade Botheim är ganska väl lämpat för den här sortens spel.
Malmö för nya dar.
I en halvtimme flög de fram med sina aggressiva passningstrianglar, medan Lundbergh stressade fram misstag av Yannick Geiger och Mads Thychosen. Tillräckligt för att charma, tillräckligt för att låsa AIK i defensiva utgångspositioner – men inte nog för att sista-tredjedels-hota. Den spetsen finns/fanns inte.
Istället hängde en fråga i luften, som det gör när lag med ambitioner möter den här upplagan av AIK:
Vad händer när AIK en gång klarar att spela sig förbi pressen med två passningar och sticka fram en boll på offensiv planhalva?
Träningsmatch inför 2027
Derbykungen Sixten Gustafsson startade matchen nu, men kom aldrig riktigt till. Men med hans och Axel Kouames fart, mot halvtröga MFF-backar ståendes på rad på mittlinjen…? Det kunde förstås blivit otäckt. Och det blev otäckt varje gång Linus Carlstrand fick bollen. Han har vunnit över mig helt nu. Han är så konkret, så stenhård, så intensiv och nu också skicklig i sitt beslutsfattande. Så länge som han fick utgå från vänsterkanten såg han ut som en potentiell matchvinnare, sedan försvann han också.
Den som letade efter highlightspaket till kvällens tv-sändning fick inte mycket med sig från första halvlek, men där fanns en halvtimme som var hyperintressant och… ja, uppiggande!
MFF lekte passningsfotboll med kvicka fötter. AIK låg lågt, rätt, Wilmer Olofsson gjorde en till fullvuxen allsvensk mittbacksinsats, och MFF vred och vände med sitt smånätta fartspel.
Det var kul att se på, en träningsmatch inför det som kommer att komma 2027 eller så.
Det säger en hel del om både svensk fotbolls plats i näringskedjan och om den nya tidens klubbyggande att både AIK och MFF bytte in ett knippe ynglingar när matchen skulle avgöras. Isaac Assibu med fart, Jovan Milosavljevic som kom in och missade ett friläge, fine kämpen Viggo Jeppsson som äntligen fick göra allsvensk debut.
José Riveiro gjorde ett nödvändigt byte när han skickade in Anel Mujanic för att försöka bygga anfall genom mitten, men det var längesedan Mujanic visade något av det som fick AIK att värva honom. Han tappade boll till höger, till vänster, baklänges och framlänges, och till slut fick Gnaget mest vänta ut matchen och hoppas att (tveklöst landslagsmässige) Kristoffer Nordfeldt skulle fixa poäng den här kvällen också.
Vilket han gjorde.
Mayckel Lahdo såg intressant ut med sina temposkiften, AIK:s chilenska satsning Lucas Assadi fick andas allsvensk luft en stund, och till slut var allt slut.
Malmö FF och AIK spelade 0–0, mitt i renoveringens år 2026.
De har spännande talang att ta hand om, de har tränare med tydliga idéer, och de har en höst på sig att fortsätta utveckla något att segla in i framtiden på.
Det är en livstid sedan AIK vann i Malmö. Det är en evighet sedan MFF vann i Malmö.
Men de har mått sämre än så här, det ska gudarna veta.