Ett stormöte som förvandlats till mittenmöte. Men utan att för den sakens skull ha tappat sin inramning.
I den ljumna septemberkvällen fanns både ljudvolym och doften av höstigt gräs.
Här fanns läktarkoreografi i toppklass. Här fanns en myndig speakerröst som några minuter efter att hundra bengaler bränts av mässade om att det är förbjudet med pyroteknik på Stadion. Om de bara vetat där uppe på ståplats…
De glödde fint nere på plan också.
MFF smällde på, MFF sköt och mer än så på väldigt länge; MFF sprang. Som de sprang.
Är jag tvingad att välja en enskild detalj som skiljer MFF nu från laget för två månader, eller två år sedan, så är det just det. Man har blivit ett lag som jobbar stenhårt.
Det är ingen slump, utan är något MFF implementerat på träningsplanen under Gaute Helstrup. Nu börjar man få betalt för sitt slit.
I slutminuterna hängde AIK mot repen. Hemmapågarna slog och slog. Men de gulsvarta gick aldrig i golvet.
Känslan är att Malmö FF för några år sedan hade knockat sin motståndare. Det här var en typisk match som brukade sluta med hemmaseger.
Men efter tre raka förluster på Stadion, och säsongen som varit, så var det här ändå något av en seger. För det jag såg var ett Malmö FF som börjar hitta hem efter att ha irrat runt i taktisk ödemark.
MFF slog an tonen från första minuten, även om jag måste erkänna att jag tillbringade större delen av den första kvarten åt att försöka få grepp om hur MFF egentligen formerade sig offensivt.
Sead Haksabanovic låg till vänster, och Kenan Busuladzic till höger.
Men inte sällan hade de Otto Rosengren och Theo Lundberg utanför sig. Eller för all del, Jens Stryger och Gabriel Busanello.
Det spelar egentligen ingen jätteroll vem som höll till var.
För MFF var rörligt och – för att använda AIK-terminologi – överallt.
Det var en inblick i Gaute Helstrups taktiska hjärna.
Hur norrmannen vågade förändra.
Allt föll inte väl ut. Kenan Busuladzic är inte en ytterforward. Men att låta Otto Rosengren spela åtta i stället för Adrian Skogmar blev synnerligen lyckat – för dem båda.
Och det gynnade förstås laget.
AIK kom egentligen inte över halva plan på ett ordnat sätt mer än vid något enstaka tillfälle. Och då stod oftast Stian Gregersen där med sina styltor till ben och plockade tillbaka bollen i himmelsblått förvar.
Så varför slutade den här matchen inte 5–0 då?
Ja, det handlar väl om spets.
Den där egenskapen som alltid kostar några miljoner extra.
Jag hade gärna sett den här matchen bli spelad en gång till med Diego Garcia. Spanjorens sena återbud öppnade för Daniel Gudjohnsen, som knappast gjorde bort sig men inte heller gav Helstrup många anledningar att välja honom först på söndag mot Örgryte om Garcia är tillbaka då.
Surt ändå.
Det finns så mycket fotboll i islänningen, men lite för lite av den kommer ut i MFF. Och sådana här chanser behöver han ta.
MFF blev spetsigare mot slutet. Jovan Milosalvjevic löpte igenom och borde tryckt dit 1–0. Mayckel Lahdo visade fina intentioner, kom till några avslut, men tappade också lite fart när han hade behövt växla förbi sin motståndare. Sådant kommer ofta med speltid, vilket Lahdo inte fått mycket av senaste månaderna. Det lär komma i höst.
Insatsen räckte inte till seger den här gången heller för MFF. Två månader har snart gått sedan senaste hemmasegern. Ändå kunde spelarna lämna Stadion till applåder och hyllningssånger.
Tredjeplatsen må vara avlägsen.
Det är som det är.
Nu handlar det om att bygga MFF för framtiden. Det här var första gången vi kunde se tydliga konturer av den. Och av allt att döma verkade publiken uppskatta vad de såg.
En seger i sig.