Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vid årsskiftet trampar man inte sällan i fallen, sprucken och väldigt klibbig mango med sina flipflops när man går på gatan vid regnskogen i Olinda där jag bor. Gäster som kommer på besök tar ofta med sig mango från min gata, de kommer hem till mig med mango i hand, och först förstod jag inte riktigt varför. Men så smakade jag.
Precis som Sophan Joshi skriver i ”Mangifera indica: A biography of the mango” (2024) är det något närmast religiöst över att erfara den inhemska, solmogna mangons smak, det är en oförglömlig upplevelse. Joshi beskriver hur man i Indien – där mangon liksom i Pakistan är nationalfrukt, king of fruits – ofta har svårt att äta mango från andra provinser eftersom smaken från den egna jordmånen har präglat ens barndom.