När ett förlag beskriver sin författare som en person som kan ”skriva en självklar sanning man inte visste fanns” blir man ju nyfiken. Men Caroline Ringskog Ferrada-Noli har alltid betraktats som ett samtidskommenterande geni och kommer säkert att fortsätta göra det även efter sin nya novellsamling ”Sex in the city”.
Själv har jag på sistone haft svårt att hänga med när jag läser hennes texter i Aftonbladet eller i podden ”En varg söker sin pod” som hon har tillsammans med Liv Strömquist. Det saknas röda trådar i resonemangen.
Och inte sällan kan hon i podden påpeka att hon varit först med någon spaning eller med att kommentera något ämne som sedan blivit aktuellt.
Jag tänker på detta när jag läser hennes noveller, där berättarjagets röst ligger farligt nära författarens egen. Det är en berättare som genomskådar samhället samtidigt som hon är upptagen av att försvara bilden av sig själv som profet. Men släpper det ganska snabbt, eftersom det likväl passar in i en illustration av de 2010-talets millennials i framkant som Ringskog Ferrada-Noli vill åt.
För om Vincenzo Latronicos hipsterroman ”Perfektion” undersöker varför den individualiserade medelklassen, trots autenticitetsanspråk och politiskt korrekta attityder ändå känner sig tomma, befinner sig karaktärerna i novellerna i ”Sex in the city” redan i tomheten. På många sätt blickar Caroline Ringskog Ferrada-Noli tillbaka på 2010-talet med 2020-talets cynism.
I novellsamlingen reduceras vänner med konstnärliga ambitioner till reklamare. En 39-årig författare hyr en lägenhet i Gamla stan av ett pensionerat domarpar som gärna iscensätter sin välvilja mot ”unga kvinnor i nöd”. När frun visar sig skriva för ett litet bokförlag överväger berättarjaget att påpeka att hon skriver för ett mer anrikt förlag, något som gör borgare ”totalt kåta”.
På många sätt blickar Caroline Ringskog Ferrada-Noli tillbaka på 2010-talet med 2020-talets cynism
Eller som i novellen ”Rasisten” där en konststudent befinner sig i Paris efter att hon har blivit dumpad. Hon riktar sin ilska mot omgivningen och tänker en halvrasistisk tanke som att hon hatar indier.
Men det handlar snarare om ett behov av att dramatisera en kärlekssorg. När hon vid ett tillfälle blir bjuden på middag ställer hon den fråga som ringar in kärnan i ett senkapitalistiskt modus: ”What’s in it for me?”
Berättarjaget vill, likt misantropen, sätta människor på plats och återta kontrollen i en omöjlig samtid där jaget egentligen är helt försvarslöst. Ofta med en absurdistisk tvist mot slutet.
Jag förstår ambitionen. Och titeln till trots finns här ingenting som påminner om tv-serien “Sex and the city”, snarare “Girls” fast old version.
Men att Ringskog Ferrada-Noli använder samhället som en motbild för att rättfärdiga berättarjagets moraliska förfall, gör att många noveller liknar varandra, inte minst genom prosan som lider av allvarliga stilistiska brister.
Bland annat uppstår det märkliga frågetecken efter iakttagelser? Hon skriver: ”Men du tar inte hand om mig?” eller ”Det var något med hans övre del av kroppen?” Och vad betyder ”Ett släktskap med henne själv?”
Sedan förstår jag inte vad den överdrivna användningen av ”det” – som förekommer flera gånger på en sida eller i samma mening – har för syfte. ”Det var sårande att han sa just det. Dels för att det är det …” skriver hon.
Samtiden skildras genom alla möjliga referenser. Ord som ”exil”, ”krig” och ”våldtäkt” kastas in utan kontext och förefaller yttrade av en influencer för att det i sammanhanget ska låta chict och effektfullt.
Novellsamlingen saknar också klassmedvetenhet, samtidigt som den är fixerad vid kapital. Bokens egentliga konflikt ligger snarare i frågan om vilket kapital som är beaktansvärt. Det är fåfängt, men hade kunnat gestaltas bättre.
Det här gör att man tvingas ge sig hän en sorts ytläsning i hopp om att möta texten så ogarderad som möjligt. Annars fastnar man i metaspråket eller de inbyggda läsanvisningar i prosan (”allt var omskrivningar för”, ”det här är en eufemism för”).
Då blir vissa noveller, till exempel ”Gudars like”, en parafras på Sapfos berömda triangeldrama, blott en berättelse om en kvinna som reser till flyktinglägret Moria efter att ha sett nyhetsbilden på en drunknad treårig pojke i shorts på stranden. Hon inleder en otrohetsaffär med en grekisk volontär för att därefter återvända hem och reparera sitt äktenskap genom ännu en semester på Hydra. I förbifarten jämför hon bilden på den döde pojken med minnet av sin egen brors död.
Jag tycker det är helt onödigt att det stinkande tältlägret i Lesbos ställs mot en borgerlig krissemester på Hydra. I mina ögon är det rent effektsökeri.
Det är synd, för det är i den kvinnligt objektifierande blicken på mannen som prosan annars är slagkraftig. Men novellsamlingens stökiga idésprängdhet och förklaringsiver gör att det går förlorat när författaren bestämmer åt läsaren exakt vad varje mening betyder.
Inför nästa bok hoppas jag egentligen att Caroline Ringskog Ferrada-Noli följer en enkel devis som lyder: ”Show, don’t tell.”