DN Debatt. ”Hur ska sjukvården hålla i krig när den inte räcker i fred?”
DN DEBATT.
Politikerna talar om totalförsvar, men sjukvården behandlas fortfarande som en sidofråga. När vårdplatser saknas, personalen pressas hårt och beredskapen inte räcker ens för vardagen i fredstid – hur ska den då hålla i krig? Det här är inte bara ett välfärdsproblem – det är en direkt fara, skriver överläkarna Hanna Kataoka och Göran Sandström.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Sjukvården är väljarnas viktigaste fråga. Den borde också vara beredskapspolitikens mest obekväma angelägenhet. För samtidigt som Sverige genomför den största totalförsvarsupprustningen på decennier är den del av samhället som ska vårda de skadade, skydda de sjuka och bära befolkningen genom kris och krig fortfarande underdimensionerad. Det är inte bara ett välfärdsproblem, utan ett säkerhetspolitiskt problem.
Den breda försvarsuppgörelsen medger satsningar på upp till 300 miljarder kronor för militärt och civilt försvar samt stöd till Ukraina. Försvarsanslagen ökar med 26,6 miljarder kronor 2026, motsvarande 18 procent, till totalt 175 miljarder kronor. Det är nödvändigt då Sverige måste rusta. Men frågan är om vi rustar hela systemet – eller endast det som är mest iögonfallande i försvarspolitiken, såsom fler soldater och mer vapen.
Det politiska samtalet behandlar fortfarande sjukvården som en välfärdsfråga vid sidan av försvarspolitiken, trots att den i praktiken är en av totalförsvarets mest avgörande funktioner.
Utan en fungerande sjukvård brister totalförsvaret i en av sina mest centrala förmågor: att upprätthålla motståndskraft, försvarsvilja och förtroende. En brigad som inte kan evakuera och vårda sina sårade tappar moral och stridsvilja. En civilbefolkning som inte får vård förlorar sin trygghet. En stat som inte kan ta hand om sina skadade mister folkets förtroende. Sjukvården är inte ett sidospår i totalförsvaret. Den är en bärande del av försvarsviljan.
Problemet är att svensk sjukvård redan i fredstid är underdimensionerad och saknar marginaler. Socialstyrelsen bedömer att Sverige saknar nästan 1 200 somatiska vårdplatser och 44 intensivvårdsplatser varje dygn. Myndigheten konstaterar också att vårdplatsbristen skapar patientsäkerhetsrisker och arbetsmiljöproblem – och att det blir svårare att hantera kriser eller krig om kapaciteten inte räcker för vardagens behov.
Detta är den strategiska svagheten: fredstida underskott blir krigstida sårbarhet.
Riksrevisionen har dessutom konstaterat att uppbyggnaden av det civila försvaret har gått långsamt och att den statliga styrningen inte varit tillräckligt effektiv. Socialstyrelsen pekar i sin tur på att hälso- och sjukvårdens kapacitetsökningsförmåga måste bygga på personal, lokaler, utrustning och styrning. Det räcker alltså inte med beredskapslager, nya planer eller tillfälliga statsbidrag. Beredskap är när en vårdkedja kan fungera under tryck.
Erfarenheterna från Ukrainavisar detta med brutal tydlighet. Där angrips vårdinrättningar, ambulanser och medicinsk logistik. Drönare, långdistansvapen och raketartilleri gör evakuering svårare och farligare. Skadade kan behöva vårdas länge, i väntan på och under transport, innan de når ett robust sjukvårdssystem. Samtidigt växer behoven av rehabilitering, psykiatrisk vård och långvarigt stöd. Krigets sjukvård handlar inte bara om första förband på en skadeplats. Det handlar om ett helt system som måste hålla. Det som brister i krigets Ukraina kommer att brista i Sverige om kriget kommer.
Pandemin gav Sverige en förvarning. Vi klarade mycket tack vare personalens extraordinära insatser, improvisation och personliga uppoffringar – men knappast tack vare ett stabilt och uthålligt system. Coronakommissionen bedömde att åtgärderna kom för sent och att regeringen borde ha tagit ledningen tydligare. Det är precis sådana svagheter som blir farliga när belastningen inte pågår i veckor. Utan i månader. Eller år.
Det mest avgörande för sjukvårdens beredskapskapacitet är vårdpersonalen. I händelse av höjd beredskap är det inte powerpointbilder som vårdar patienter utan människor. Ändå visar Arbetsmiljöverkets stora granskning brister på 319 av 437 inspekterade arbetsplatser i sjukvården. Läkarförbundet rapporterar att 65 procent av läkare som uppger att de saknar tillräcklig återhämtning har övervägt att byta jobb det senaste året. Det är inte bara ett arbetsmiljöproblem, utan ett beredskapsproblem av högsta rang.
Detta duger inte i fredstid. Det är direkt farligt i kris och krig.
Sverige behöver därför göra tre saker.
● För det första måste staten ta ett långsiktigt ansvar för sjukvårdens beredskap. Tillfälliga och regionala brandsläckningar räcker inte. Vårdplatser, operations- och intensivvårdskapacitet, ambulanssjukvård, läkemedel, blod, materiel, skyddade lokaler och reservsystem måste byggas som nationell förmåga, inte som regionala restposter.
● För det andra måste personalförsörjningen ses som säkerhetspolitik. Utan rätt dimensionering av vården, rimliga arbetstider, tid för återhämtning, utbildning och tydliga krigsuppgifter finns ingen uthållighet. En vård som sliter ut sin personal i vardagen kan inte mobilisera i krig.
● För det tredje måste sjukvården ha tid och mandat att öva totalförsvar. Endast 14 procent av läkarna har övat beredskap enligt en undersökning från Sveriges läkarförbund. Det är en strategisk risk. Masskadehändelser, sjuktransporter, prioriteringar, evakuering, försörjningskedjor, psykologiskt stöd och civilmilitär samverkan måste tränas i fred – annars faller det när trycket är som störst.
Att rusta sjukvården är inte ett särintresse. Det är att försvara Sverige. En fungerande sjukvård stärker tryggheten varje dag – och avgör om totalförsvaret kan bära när landet prövas.