Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | DEMOKRATI
Demokratins tillbakagång i världen har gjort frågan om hoten mot demokratin central. Frågan handlar om fakta och är i grunden empirisk. Om vi är överens om att det skett en tillbakagång, något som fastställts av såväl Freedom House, Economist Intelligence Unit och forskningsinstitutet V-DEM, infinner sig förstås frågan varför det har skett. Vad eller vilka ligger bakom utvecklingen? Hur ser processen ut och vad kännetecknar den? Den som försöker besvara frågan kommer att se att den inte skett av en slump. I stället är det populistiska politiker på framför allt högerkanten som ligger bakom. Från Indiens Narendra Modi till Ungerns Viktor Orbán och USA:s Donald Trump. Detta är väl belagt och inte föremål för debatt.
I Sverige representeras högerpopulismen av Sverigedemokraterna som sedan förra valet utgör det största partiet på högerkanten. Genom Tidöavtalet fick partiet betydande inflytande över den politik som nuvarande regering fört. Inför årets val har Ulf Kristersson lovat partiet regeringsposter vid en eventuell valvinst.
Utvecklingen för demokratin i världen och Sverigedemokraternas allt större politiska inflytande har lett till en infekterad debatt om i vad mån svensk demokrati står inför samma risker. Har Sverigedemokraternas inflytande skadat svensk demokrati och vad skulle deras inträde i en eventuell ny Tidöregering få för konsekvenser i det avseendet? Frågan har engagerat såväl politiker som debattörer och forskare. Är det rimligt att peka på riskerna för en liknande utveckling i Sverige eller är det rent av odemokratiskt att måla ut vissa politiska rörelser som ett hot mot demokratin? Den sistnämnda frågan kan besvaras med en motfråga: Finns det några exempel på när det i en demokrati hade varit befogat att varna för att en viss politisk rörelse utgör ett hot mot den? Var det relevant att varna för vilken påverkan Orbán skulle ha på ungersk demokrati eller Trump på amerikansk?
Om svaret är ”ja” är det förstås en skyldighet för den liberala demokratins anhängare att söka svara på frågan när en sådan relevans i så fall infinner sig. Vad det i grunden handlar om är en samlad riskbedömning där inget är ödesbestämt men där många bitar går igen – kulturkrig, ökad känslomässig (affektiv) polarisering med ohanterlig faktaoenighet som följd, angrepp på utsatta grupper, attacker mot redaktionella medier och en försvagning av rättsstaten. Det är en giftig cocktail som gett snabba och bestående skador på den liberala demokratin i flera länder.
De populistiska rörelser som legat bakom nutidens tilltagande autokratisering har nyttjat en av demokratins stora sårbarhet – det faktum att den är det enda politiska system som med vett och vilja lägger sitt öde i väljarnas händer. Ingen av dessa rörelser har gått till val på löftet att montera ned demokratin – slagordet ”avskaffa demokratin” är så historiskt belastat att ett så öppet ställningstagande än så länge är ett politiskt självmål. I stället talas det om att återupprätta verklig demokrati och yttrandefrihet och om att ge den sanna folkviljan inflytande efter elitens upprepade svek.
Orbán kallade sitt hopkok för illiberal demokrati väl medveten om de positiva associationer som folk i allmänhet har till begreppet demokrati. När det efter ett av de längsta maktinnehaven i det moderna Europa väl stod klart för de ungerska väljarna vad detta verkligen innebar vann oppositionen en jordskredsseger. Då hade Orbán ändå gjort vad han kunnat för att ta kontroll över alla de institutioner som är utgör nödvändiga betingelser för den liberala demokratin, som oberoende domstolar, universitet och medier. Risken att han en dag återvänder till makten är dock stor.
Exemplet Polen och senare års demokratiforskning visar hur svår och bräcklig vägen tillbaka är även efter kortare perioder av autokratisering. Just detta senare faktum gör behovet av riskbedömning desto mera akut. Här fyller förstås varningar en central funktion – och är i grunden inte konstigare än vilken varudeklaration som helst. De som väljer att rösta på en rörelse som står för en politik som empiriskt visat sig ha stora negativa konsekvenser för den liberala demokratin torde vara betjänta av att känna till riskerna. Och vad de faktiskt kan komma att rösta för. Fråga vilken ungrare som helst.
Men i stället för att diskutera grundläggande empiriska fakta och demokratins dilemma i det avseendet, har flera debattörer på senare tid velat avfärda hela diskussionen med att en dylik utveckling i Sverige är otänkbar. Argumenten har varierat. Till de mer problematiska hör konstaterandet att demokratin inte är hotad så länge som medborgarna kan rösta, de politiska aktörerna respekterar spelreglerna och valresultatet accepteras. Allt annat måste räknas till politikens innehåll och bör därför inte ha bäring på debatten.
Ett dylikt perspektiv har bland andra de båda professorerna Andrej Kokkonen och Mikael Persson gett uttryck för i en debattartikel i SvD nyligen. Det här är en så minimal definition av demokrati att den blir fullständigt oanvändbar för att bedöma riskerna för vår demokrati. Flertalet autokratier möter nämligen de kraven – inklusive Orbáns illiberala Ungern. Här kan konstateras att det i en demokrati förstås är fritt fram att föredra Orbáns hopkok framför den liberala demokratin. Och att argumentera för det. Det är en ståndpunkt som den liberala demokratin tolererar och måste kunna hantera och här har Sverigedemokraterna tidigare varit tydliga. Det är förstås även en ståndpunkt som en forskare eller debattör kan inta. I det allvarliga läge som den liberala demokratin befinner sig i vore det dock intellektuellt mycket hederligare att i så fall redovisa det snarare än att böja och bända på definitionen av demokrati till den grad att de senaste 20 årens accelererande autokratisering framstår som ett alltigenom oproblematiskt normaltillstånd.
Åsa Wikforss
professor i teoretisk filosofi och ledamot av Svenska Akademien
Mårten Wikforss
fristående kommunikationsrådgivare och skribent
Artikelförfattarna har i dagarna gett ut boken ”Demokratins ödesstund – till försvar för det öppna samhället”