"DIAGNOSER"
Manus: Maria Nygren, Linn Gottfridsson, Jessica Ericstam.
Regi: Sofia Adrian Jupither.
Med: Mia Skäringer Lázár, Frank Lilja, Siham Shurafa, Martin Wallström, Kerstin Linden, Tilo Hedlund Al Fakir, Stina Ekblad, Lars Väringer, Michaela Thorsén med flera.
Premiär: 4 september på SVT Play.
Bäst med ”Diagnoser” är värmen, vänligheten och viljan att allt ska bli så bra som möjligt.
Ett stadigt fundament för vilken berättelse som helst och särskilt viktigt i den här serien. Även när rollfigurernas problem hopar sig skapar det ett slags framåtrörelse i stället för vardagligt stamp på samma plats.
Störigt är att detta endast gäller huvudrollfigurerna, alla skrivna och gestaltade fint, genomtänkt och dynamiskt. Runtomkring det gänget finns några rollfigurer som kunde ha varit pappdockor; replikerna och deras syfte för historien blir så övertydligt att serien sabbar för sig själv.
Huvudnumret i ”Diagnoser” är Mia Skäringer Lázár och Frank Lilja. Hon spelar ensamstående mamman Bella, han är Bellas son Ludde. När det föreslås att Ludde kan ha adhd – skolan tycker att en utredning är passande – börjar hjulen snurra än snabbare i bådas liv.
Skäringer och Lilja – i rollen som Ludde är han seriens utropstecken – snuddar vid en äkthet som omedelbart och rakt igenom gör deras mor- och sonrelation engagerande.
Nya grannar?
Självklart finns sådana – den familjens medlemmar spelas av Siham Shurafa, Martin Wallström, Kerstin Linden och Tilo Hedlund Al Fakir.
På ytan kan tittaren tycka att vänskapsbanden knyts lite väl snabbt. Efterhand står klart att mer tid passerar mellan avsnitten än vad som först är uppenbart. Däremot är miljöerna begränsade och därmed även begränsande för rollfigurerna, varav några aldrig ges chansen att fästa sig vid tittaren.
I ”Diagnoser” är det stort fokus på NPF-diagnoser och att som barn eller förälder leva med adhd eller autism alldeles nära eller i sin omgivning. En inblick för många, igenkänning för andra medan en grupp tittare kommer tycka att det är för långt från deras egen verklighet.
Detta kommer säkerligen att diskuteras och har redan skrivits om överallt och hela tiden. Den som fastnar där missar grejen med ”Diagnoser”.
Poängen efter sex avsnitt: en medmänsklighet och vikten av att försöka se och acceptera alla.
”Diagnoser” går att jämföra med en varm kram, men en sådan räcker inte hela vägen när hösten kommer.