Högerextremismen i Europa har nått nya höjder. I helgens delstatsval i tyska Sachsen-Anhalt fick AFD hela 43,8 procent av rösterna (GP 7/9). Partiordföranden Ulrich Siegmund tolkade lyriskt valresultatet som ett tecken på att landet behöver ”en grundläggande politisk förändring” med en politik som ”ägnar sig åt våra egna intressen”.
De till synes oskyldiga orden bär med sig ett tungt ideologiskt bagage. Med ”politisk förändring” menar partiet att den parlamentariska demokratin ska avskaffas i sin nuvarande form. Med ”våra” intressen syftar Siegmund på en etniskt och kulturellt homogen tysk nation.
Förra året släppte inrikesministeriet i Sachsen-Anhalt en rapport om högerextremism i delstaten. AFD:s politik behandlas utförligt.
Partiets lokalavdelning genomsyras av etnopluralism, en ideologi som bygger på att människosläktet består av olika raser som borde leva åtskilda i sina respektive ”ursprungsregioner”. För att göra Tyskland till en sådan region kräver partiföreträdare att invånare med ”fel” ursprung eller religion utvisas.
Demokratins undergång riskerar att bli en självuppfyllande profetia
Rapporten beskriver hur ledande lokala partiföreträdare talar om ”knivmigration” för att skapa ett samband mellan migranter och våldshandlingar. De kallar invandrare för ”inkräktare” och tyska medborgare med migrationsbakgrund för ”passtyskar”. Enligt rapporten strider sådant nedvärderande språk mot den första paragrafen i den tyska grundlagens första artikel: ”Människans värdighet är okränkbar.”
Sådana skrivelser tar dock AFD lätt på. Partiet motsätter sig grundlagens tjugonde artikel, som deklarerar att förbundsrepubliken är demokratisk. Företrädarna framställer systematiskt demokratin som ett hot. En distriktsförening i delstaten har öppet krävt en militärkupp mot den tyska regeringen.
Inrikesministeriet bedömer att partiets agerande kan underminera anhängarnas acceptans av demokratin, att de slutar tro på fredliga metoder för politisk organisering. I den bedömningen döljer sig ett djupt problem. AFD fick inte egen majoritet i Sachsen-Anhalt, och andra partier kommer nu att försöka pussla ihop en delstatsregering som neutraliserar AFD. Det vill säga: Inget politiskt inflytande, trots rekordstort väljarstöd.
Skulle partiets anhängare ha fel om de övergav sin tro på demokratin?
Problemet är att demokratin förutsätter att samhällets aktörer tror på den och att makthavare kommunicerar sin tro på ett övertygande sätt. AFD har blivit så stora i Sachsen-Anhalt att andra partier kanske måste samarbeta med dem – annars signalerar de just den misstro på demokratin som göder AFD.
Demokrater sitter alltså fast i en rävsax. Demokratins undergång riskerar att bli en självuppfyllande profetia.
Problemets lösning står sannolikt inte att finna i Sachsen-Anhalts lokalpolitik. AFD:s lokala framgångar är åtminstone delvis en följd av ett globalt åsiktsklimat som frodas på internet: Inrikesministeriets rapport konstaterar att partiet använder sociala medier ”intensivt” för att sprida främlingsfientlighet.
Man känner igen mönstret.