Hanna Höglund är skribent på kultursidan.
Två blonda musikersystrar med en gitarr och en synth står i en skamfilad bar befolkad av allvarliga, finska människor som tittar rätt in i kameran.
Scenen från Aki Kaurismäkis prisbelönta kärleksfilm ”Höstlöv som faller” från 2023 blev finländska indie-duon Maustetytöts internationella genombrott. Låten de spelar heter ”Syntynyt suruun ja puettu pettymyksin” och betyder ungefär ”Född i sorg och klädd i besvikelser”. Det är det perfekta soundtracket till filmens berättelse om trasiga relationer, missbruk och hoppfullhet trots allt. Det är också en låt typisk för Maustetytöt vars namn betyder ”Spice girls” på finska men annars har mycket lite att göra med den peppiga, engelska girl power-gruppen.
På deras senaste album ”Itken jos mua huvittaa” (ungefär ”Jag gråter om jag vill”) poserar Kaisa och Anna Karjalainen i grönfärgat hår och Joker-sminkning. Minspelet är djupt seriöst, eller med finska mått mätt snarare neutralt, såväl på bild som i verkligheten. Så har de också kallats ”impossibly cool” av New York Times. När jag ställer frågan om de har något favoritackord kommer svaret snabbt från gitarristen Anna Karjalainen:
– D-moll. Och på andra plats a-moll.
– Jag föredrar också moll, säger Kaisa Karjalainen. Det har alla känslor i sig.
Vi ses på videolänk och systrarna befinner sig på varsitt håll i Tammerforstrakten. Kaisa Karjalainen har precis varit och badat i en av stadens sjöar och är fortfarande blöt i håret.
Anna sitter i ett rum med träpaneler som för tanken till en sauna.
– Jag har också badat där, försöker jag säga för att komma in i stämning och blir raskt påmind om att den finska normen är att ytterst sällan ge igenkännande leenden till svar. Och den här duon är på så många sätt ”peak Finland”.
Det lossnar dock betydligt när vi pratar om deras främsta förebilder, det legendariska, finska popbandet Leevi & The Leavings som även influerat grupper som Vasas flora och fauna. Leevi & The Leavings hade den finsk- och svenskspråkige Gösta Sundqvist som frontfigur.
Under 25 år, fram till Sundqvists tidiga död 2003 i en hjärtinfarkt, gestaltade gruppen det finska vemodet på ett unikt sätt i låtar som ”Pohjois-Karjala” (”Norra Karelen”) och ”Poika nimeltä Päivi” (”En pojke vid namn Päivi”). De spelas fortfarande på finsk radio.
Jag berättar att också jag är ett Leevi-fan, den här gången utan att vänta mig ett leende tillbaka. Det får jag inte heller. Men kanske att det rycker lite i mungiporna på Kaisa Karjalainen.
– Det är alltid något som går fel för människorna i deras sånger, säger Anna.
– Och det gör det i våra sånger också, fyller Kaisa Karjalainen i. Vi har hört Leevi & The Leavings låtar sedan vi var små. Som tonåring lyssnade jag nästan för mycket på dem.
Inbäddat innehåll
Det var alltså ingen slump att Maustetytöt till sitt senaste album, där målet var ett bakåtblickande sound, tog kontakt med Ahti Marja-aho, Leevi & The Leavings stråkarrangör.
– Vi träffades aldrig, men vi skickade över musiken, han skickade noterna till oss och sedan spelade en stråkkvartett in det i Kungsten Studios i Göteborg.
Stråkmusikerna på albumet kom från inget mindre än Göteborgs Symfoniker, Sveriges nationalorkester. I Göteborg jobbade Maustetytöt ihop med producenterna Gustav Ejstes från Dungen, som också spelar flöjt på skivan, och Mattias Glavå som tidigare samarbetat med Anna Järvinen, Broder Daniel och Håkan Hellström. Soundet är mindre elektroniskt än tidigare album med rhodespiano, analoga synthar och någon ackordföljd som faktiskt kunde ha tagits direkt från valfri Leevi & The Leavings-låt. Göteborgsstudion var full av vintageinstrument, och det passade dem perfekt. Anna Karjalainen som spelar gitarr har nämligen filosofin att inte spela på några instrument som är yngre än henne själv.
– Jag gillar gammaldags föremål. Att andra har spelat på instrumenten före mig, att det inte är plastiga grejer utan saker som håller.
På låten ”Hapentuhlaaja” figurerar också en spretig kör med 70 finska barn. Det nattsvarta temat är mobbning. Berättarjaget i låten kallas för ”ett slöseri med syre” i skolan och överväger att hoppa från balkongen.
Maustetytöt har inte själva blivit mobbade, men de såg det hända andra. Och under uppväxten i Vaala i Norra Österbotten (som ligger på jämnhöjd med svenska Skellefteå) var de lite av outsiders. Anna Karjalainen berättar att deras pappa ofta tog med sig syskonen och deras vänner och badade och fiskade. Det låter idylliskt, men Kaisa Karjalainen ger en något mindre harmonisk bild.
– Jag hade nästan inga vänner, säger hon. Vi tillbringade mesta tiden tillsammans.
De tittade på Kaurismäki-filmer med sina föräldrar – duon är som sagt ”peak Finland” - och när de blev lite äldre tillbringade de mesta delen av fritiden på musikskolan där man fick prova på olika instrument.
– Där handlade det bara om att ha roligt. Dessutom var det väldigt billigt.
Hur kom då samarbetet med regissören Aki Kaurismäki till så småningom? Jo, först höll det på att inte bli av.
– Vi blev tillfrågade att göra en spelning på hans biograf (Kino Laika i Högfors, ungefär en timme från Helsingfors). Först sa vi nej, för vi har inte sett oss som några ”filmmänniskor”. Vi bara ser på film.
Men så sa arrangören att de kunde få träffa Aki Kaurismäki i samband med spelningen och då kunde de inte låta bli.
– Vi hade ju tittat på hans filmer sedan vi var små. Så vi spelade för honom och efter det undrade han om vi ville vara med i nästa film.
Denna film var alltså ”Höstlöv som faller”, och systrarna berättar att de filmade inomhusscenen från baren, som skulle förändra hela deras karriär, på en enda dag.
– Aki Kaurismäki har en speciell personlighet. Det var mycket väntan, för det var annat som skulle filmas också. Vi tog om låten fyra gånger så att de kunde spela in från olika vinklar, säger Anna Karjalainen som valde att ha solglasögon på sig i baren.
– Hans enda regianvisning var: ”Gör som ni alltid gör”, säger Kaisa Karjalainen.
Succén var ett faktum, och nu för tiden är Tyskland Maustetytöts största publik utanför Finland, trots eller tack vare att syskonen i likhet med de flesta andra finsktalande band skriver sina låtar på finska. Kaisa Karjalainen menar att det skulle vara svårt att skriva ”bra fiktion” annars. Och kanske finns numera, när omvärlden fått upp ögonen för Finland som både ”världens lyckligaste land” och nordisk ledare i självmordsstatistik, också en exotisk fördel att sjunga på det egna språket.
I botten finns också en traditionsskillnad mellan Finland och Sverige. När jag intervjuade Axel Åhman i KAJ konstaterade han att finska band nästan alltid riktat sig mot sin hemmapublik, på sitt språk, medan svenska musiker siktat mer på internationell spridning och oftare skriver på engelska. Maustetytöt menar att det skulle vara svårt att slå i Finland med låtar på engelska.
Sjunger då folk med i deras låtar när de turnerar utomlands? Med karaktäristiskt få ord målar de upp en närmast Kaurismäki-mässig bild av den typiska Maustetytöt-spelningen:
– I Sverige möter vi en hel del finskspråkig publik, säger Anna Karjalainen.
– Men ärligt talat sjunger folk inte med i Finland heller, säger Kaisa Karjalainen. Våra låtar har för mycket text.
Maustetytöt spelar på Plan B i Malmö den 12 september.