Det finns väl inga fasta regler för vad ett Almedalstal ska innehålla. Men om man ändå tänker sig att ett kriterium skulle kunna vara att ge besked om vilken politik man vill föra – då uppfylldes inte det av Magdalena Andersson.
I sitt tal på torsdagskvällen vimlade det av uttryck som att samhällsgemenskapen ska öka, det är till och med grundbulten. Det som står på spel i valet är ”vårt lands själ”.
Beträffande vad regeringen har gjort under mandatperioden hette det att ”en iskall vind” har dragit in. Och det finns ett misstänkliggörande som äter sig in i det offentliga samtalet.
Mer konkret konstaterade Magdalena Andersson att ekonomin har blivit sämre under dessa år, och bland annat är ungdomsarbetslösheten 25 procent (det missvisande statistikmåttet låg för övrigt på samma nivå under Socialdemokraternas sista år vid makten). Och budgetunderskottet har tydligen skenat (men S var ju pådrivande för ett sänkt överskottsmål och skrev under på att upprustningen och Ukrainastödet skulle ske på lånade pengar).
”Magdalena Anderssons tal var retoriskt skickligt och väckte uppenbarligen gillande.”
Magdalena Andersson slog fast att hennes parti ”har gjort läxan” och att ”socialdemokratin har förändrats”. På vilket sätt var inte helt tydligt.
Med allt detta sagt var Magdalena Anderssons tal retoriskt skickligt och väckte uppenbarligen gillande i den stora Almedalspubliken. Men den som händelsevis undrade över vilken politik Socialdemokraterna vill föra fick bara ett svar, att de som har jobbat extra många år borde få bättre pension. I övrigt nästan ingenting.
Och ingen annan upplysning gavs om hur Magdalena Andersson ska styra Sverige annat än att hon söker mandat för regeringsmakten.
Socialdemokraterna lyckas uppenbarligen attrahera stora väljargrupper utan att behöva prioritera konkreta besked. Så länge som Magdalena Andersson får välja samtalsämnen själv lär hon därför välja känslor snarare än svar.