SVAR PÅ INSÄNDARE. De riktiga liberalerna hittar man på ”rätt” sida om den blåbruna linjen i det här valet. Låt därför slutsiffran för Liberalerna på söndag bli högst 3,9 procent, skriver Håkan Norén.
”Liberalismen i Sverige och Liberalerna som parti kan inte degraderas till en simpel stödröst hit eller dit”, skriver Sivert Aronsson i en insändare. I nästan mening kastar han sig tillbaka ett drygt århundrade: ”Den liberale statsministern Nils Edén ledde den regering som lade grunden för den allmänna och lika rösträtten 1921, vilket kan vara Sveriges historiskt största frihetsreform hittills.”
Men det verkar som om Aronsson inte känner till det verkliga förhållandet. Förvisso ledde Edén regeringen – men med Hjalmar Branting som finansminister och i koalition med Socialdemokraterna.
De båda partierna hade sedan slutet av 1800-talet gemensamt fört en kamp för en rösträttsreform. Därmed hade Branting säkert lika stor betydelse som Edén.
Efter valet 1917 bildades koalitionsregeringen som en självklarhet. Liberala samlingspartiet, som det hette på sin tid, räknades helt klart till vänstern. I Danmark, exempelvis, har man fortfarande två liberala partier med ”vänster” i namnet. Regeringen satt till 1920 då man löst rösträttsfrågan.
Jag är en sådan som aldrig hört hemma i något parti. Om jag skulle kolla med en valkompass tror jag att jag skulle hamna nånstans som vänsterliberal.
Men jag är uppfödd i ett folkpartihem. Min pappa var för sin tid en typisk folkpartist, småföretagare och frireligiös. Dessutom hade han i bakgrunden att min farfar var med och bildade De frisinnade i Uppsala som 1934 blev en del av Folkpartiet.
Jag tror att såväl Branting som Edén liksom min pappa och farfar skulle vända sig i sina gravar om de hade sett en som utger sig för att vara Liberalernas ledare krama en partiledare från den yttersta högern. Hon är en ”liberalpartist”, men ingen liberal. Vi måste göra en klar skillnad på begreppen.
Inför förra valet deklarerade representanter för liberalpartiet att de skulle utgöra motvikten en högerregering bildades med stöd av Sverigedemokraterna. Det hade varit möjligt om man på något vis markerat när förslag klart stridande mot liberala idéer kom upp. Men i stället dröjde det inte förrän liberalpartisterna försvarade sådana förslag.
De riktiga liberalerna hittar man nog på ”rätt” sida om den blåbruna linjen i det här valet. Men det är alldeles utmärkt om kvarvarande liberalpartister tillsammans med stödröstande sverigedemokrater kan ”förminska partiets roll till en siffra i den parlamentariska mandatkalkylen”. Men låt slutsiffran bli högst 3,9 procent.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare
Insändare.2 september 2026
Insändare
Sivert Aronsson:
Förminska inte Liberalerna till en fråga om stödröster
Svar
Agnes Andolf:
Omöjligt för mig att ge Liberalerna min röst
Monica Hyllén:
Tyvärr har Liberalerna lämnat sina principer
Ulf Aldener:
Därför får Liberalerna inte längre min röst
Håkan Norén:
Mohamsson är ”liberalpartist” – men inte liberal