”Supergirl”
Klingar det inte något cringe över namnet? Något som får en att minnas gamla kylskåpsmagneter med citaten “Not all heroes wear capes”. Eller J. Howard Miller's "We can do it!" affisch från 1943. Varför inte Beyoncés hit “Run the world (girls)”? Eller Free the nipple-kampanjen som löpte amok under 2010-talet.
Man påminns om en tidsanda då sociala medier var ungt och progressivt, till en tid då den feministiska kampen förmedlade sin röst i en rad spektakulära och plakatpolitiska händelser. Idéerna cirkulerade främst kring en feministisk praxis där kvinnor visst kan göra samma saker som män och att jämställdhet kan uppnås ifall varje manlig ikon bara får en ny kvinnlig motsvarighet.
Vilken tur att “Supergirl” inte ens vill vara Supergirl i den senaste DC Comics-rullen.
I Craig Gillespies regi är hon i stället en alkoholiserad och stökig rat girl. Kanske en av de fräschade uppdateringarna av en superhjälte på länge. Och så långt ifrån Birgitta Ohlssons duktiga flicka som det går. Det är nästan befriande.
Stålkvinnan Kara Zor-El (Milly Alcock) har lämnat jorden och hoppar mellan planeter i sin husbil med hunden Krypto. Superhjältedräkten dammar i ett avlägset hörn och nu umgås hon med utomjordingar. En liten flicka söker samtidigt efter hjälp. En ond plåtgolem med en slavisk brytning vid namn Krem har mördat samtliga i hennes familj och nu vill hon slå ihop sig med stålkvinnan för att hämnas.
Efter en del konflikter, ger de sig iväg på ett rymdäventyr. De reser mellan olika planeter, i vad som verkar likna civilisationer som för det mesta präglas av offentliga platser såsom busshållplatser, rastplatser och barer.
Rymdtemat ger dålig smak i munnen
Dessa “non-places”, för att uttrycka mig med den franske antropologen Marc Augés begrepp, verkar i första hand som den perfekta tillflyktsorten, som en plats där stålkvinnan får vara ifred och ta en paus från jordens brus där hon inte känner sig hemma (eftersom hon trots allt är en flykting från Krypton).
Men å andra sidan simulerar dessa platser i rymden bara verkliga rum som vi känner igen från vår vardag. Det ger planethoppandet och det intergalaktiska temat, som inte är ovanligt i science fiction-filmer eller i Stålmannens historieskrivning för den delen, en dålig smak i munnen. I synnerhet när rymdforskningen idag behandlas som en framtidsfråga, pådriven av kommersiella aktörer och en kolonial retorik där techmiljardärer marknadsför det som en plats tillgänglig för alla.
Förutom Milly Alcrock som motvillig superhjältinna med en vältajmad ironisk bitterhet, är få stunder i ”Supergirl” unika. Den övergripande Mad Max-anslaget ämnad att ge en känsla av stänkande bensin, läder och plåt påminner mest om julkalenderns olika rymdskildringar.
Gästspelet från förra sommarens superhjälte David Corensweat är fortsatt supergulligt och Jason Momoas rolltolkning som antihjälten Lobo går att beskrivas med ett enda utdraget och biffigt “Yeah”.
Lägg till ett par detaljer som att skurken Krem, som bedriver trafficking på en döende planet, vars namn nästan låter som ryska “Kreml”, i sedvanlig ordning bryter på en svårfångad slavisk dialekt och det här blir ännu en superhjältefilm som rör sig i sitt välbekanta men samtidigt tondöva och okritiska territorium.
Med andra ord får man precis det man väntar sig.
Titta hellre på:
”Star Trek” (J.J. Abrams, 2009)
”Dune 2” (Denis Villeneuve, 2024)
”Spider-Man: No way home” (Jon Watts, 2021)