Victor Leksell
Plats: Azaleadalen, Göteborg. Publik: 26 000. Längd: 2 timmar och 12 minuter. Bäst: ”Lys på mig” och ”Lost and found”. Sämst: Att Leksell inte varierar sitt utryck mer.
GÖTEBORG. Victor Leksell är mer vän med västkustens vädergudar än Swedish House Mafia. Efter en dag av sporadiska gråtattacker från ovan, som hämtade från en av sångarens ballader, har himlen spruckit upp till kvällssol mot enstaka moln.
Långväga fans har trotsat det tidigare ösregnet och tältat för att få en plats längst fram när Torslandasångaren gör årets enda konsert på hemmaplan. 29-åringen har tidigare fyllt Scandinavium – men detta är karriärens hittills största uppgift (efter biljettrusning bokades även Avicii Arena i Stockholm för en spelning 28 november).
Azaleadalen är en lummigt vacker konsertplats som inte varit i drift sedan Coldplay spelade här 2011. Från scenen hörs ambient musik med fågelkvitter och på storbildsskärmen räknar en klocka ner.
Väluppfostrat punktlig hissas hemmasonen upp från catwalken påannonserad av Håkan Hellströms ”Valborg”. Öppningen ”Natthimlen” monteras ned till en rad arenaexcesser. På scenen står en djupt övertaggad artist. ”Jag kommer knappt ihåg de första låtarna”, erkänner Leksell drygt 40 minuter senare.
I Göteborg vet man hur man tar emot sina lokala hjältar. Det spelar egentligen inte så stor roll vad huvudpersonen gör. Han kunde ställt in skorna på scenen och ändå mötts av skrik i ”Skriker mitt namn”.
Med det sagt har Leksell vuxit en hel del som liveartist sedan jag såg honom på Gröna Lund i fjol. Han springer ner till kravallstaket och hetsar flickorna och pojkarna längst fram. Rösten spricker när artisten som började sjunga covers på sina favoritlåtar inte långt härifrån förklarar att det är en ära att få uppträda i Azaleadalen i kväll.
Den typen av okonstlad ödmjukhet är svår att värja sig emot – i synnerhet när den ligger så väl i linje med musiken. Som för att spä på anti-attityden läser sångaren även högt ur egna dagbokens ”to do”-lista, där ”glöm inte att ringa dina föräldrar” är en given punkt.
Givetvis rullas även en rad gäster ut. Först kommer en astronautklädd Rymdpojken i den klämmiga ”Flightmode”. En stund senare hoppar gruppen Lovet hurtigt runt som färgglada praliner i samarbetet ”Atom”.
Efter en knapp timme skymtas plötsligt Molly Sandén längst fram i publiken, för att snart vara uppe på scenen lagom till färska singeln ”Tänk om”.
I sina mindre fokuserade stunder landar Victor Leksells musik farligt nära en väldigt samtida pop i funktionsjacka. Den gör liksom jobbet, men lämnar en del att önska rent estetiskt och konstnärligt.
När ett stråk av Hellströms Gbg-progg släpps in i den livsbejakande ”Lys på mig” lyfter konserten till en ny nivå – ett tecken på att publiken faktiskt klarar av att bli lite mer utmanad.
Samtidigt är det inte svårt att förstå vad som tilltalar fansen. Lätta bilder att spegla sig i och skråla med i. En parfym som sitter kvar, exet som hittat en ny douchebag, att veta att det gör ont men göra det ändå.
När Leksell sjunger ”Klär av dig” med bara stråkar, beats och sin romantiskt regnstripiga lugg berör han också, likt Hugh Grant i en fånig kärlekskomedi.
För att inte tala om när Sandén kommer tillbaka för ”Lost and found” med alla sina blåögda textrader om bortslarvad kärlek. Och visst blir den göteborgska popderbystämningen total när Miriam Bryant gästar den vansinnigt medryckande ”Tystnar i luren”.
Scenerna när publiken vandrar hemåt genom Slottsskogen och sjunger allsång till balladen ”Svag” är dessutom en vacker avslutning på konsertsommaren.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik