Mitt under riksdagen i Göteborg 1660 började kungen att hosta. Samtida vittnen nämner att sjukdomen bröt ut redan den 8 januari, andra den 11 eller 15 januari. Besvären tilltog i alla fall. Livläkaren Johannes Costerus försökte behandla honom, men sjukdomen blev allt svårare. Samtidigt fortsatte regeringsärendena. Karl X Gustav arbetade vidare trots att krafterna avtog. Ingen kunde ännu veta att varje beslut han fattade snart skulle granskas som en döende kungs sista vilja.
Vinden hade under senvintern före riksdagen rivit i fanorna på vallarna. Vedröken låg tung mellan de låga trähusen. Hästar drog slädar och kärror genom leriga gator där tjälen ännu inte fått riktigt fäste. Kanalerna skar genom staden som mörka band. Här och där bröt båtar den tunna isen. De fraktade fortfarande ved, spannmål och varor. Göteborg var bara trettionio år gammalt, byggt efter holländskt mönster med raka gator, vallgravar och bastioner. Innanför murarna bodde bara några tusen människor. Ändå skulle rikets framtid avgöras här under några vinterveckor.
När riksdagen avslutades återgick Göteborg så småningom till vardagen. Köpmännen prånglade som tidigare ut sina varor i sina bodar. Soldater marscherade i staden och genom stadsportarna.
Staden såg inte ut som dagens Göteborg. De flesta hus var byggda i trä. Bara längs de finaste gatorna reste sig enstaka stenhus. De rika köpmännen bodde ofta mot gatan, medan tjänstefolk och fattigare familjer trängdes i gårdshusen bakom. På gårdarna stod kor, grisar och höns. Kålgårdar och örtagårdar bredde ut sig mellan husen. Kanalerna fungerade som transportvägar, vattentäkter och platser där invånarna slängde sina sopor. Myndigheterna försökte stoppa nedskräpningen, men lyckades bara delvis. Doften av brinnande ved blandades därför med lukt av dy, gödsel och ruttnande avfall.
Göteborg var samtidigt en av Sveriges mest internationella städer. Holländska handelsmän hade satt sin prägel på stadsplanen. Tyska köpmän, skotska affärsmän och svenska borgare möttes på gator och torg. Hamnen gjorde staden till rikets port mot Västerhavet. Men jämfört med Stockholm var Göteborg fortfarande litet. Medan huvudstaden närmade sig fyrtiotusen invånare levde bara några tusen människor innanför Göteborgs vallar. På Europas karta framstod Sverige som en stormakt. Göteborg såg fortfarande ut som en ung trästad längst ut mot havet.
Ändå hade just denna plats blivit allt viktigare. Läget nära Danmark gjorde Göteborg till en naturlig militär bas. Kronhuset, färdigbyggt bara några år tidigare, hade inte uppförts som något praktfullt palats. Det var ett tyghus där kronan förvarade vapen, ammunition och proviant. När rikets ständer nu skulle samlas där blev symboliken tydlig. Sveriges politiska centrum flyttade in i en byggnad skapad för krigets behov.
Bakom stadens murar dolde sig också en annan verklighet. Sverige hade vuxit till ett av Europas mäktigaste riken. Efter Gustav II Adolfs segrar och trettioåriga kriget sträckte sig riket runt stora delar av Östersjön. Freden i Roskilde 1658 förändrade Nordens karta. Danmark tvingades avstå Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län. Ingen svensk kung hade tidigare flyttat rikets gränser så långt på så kort tid. Men segern blev också början på nya problem. När Karl X Gustav försökte utplåna Danmark helt vände krigslyckan för Sverige. Många europeiska makter enades för att förhindra Danmarks utplåning.
Stormakten vilade samtidigt på en betydligt skörare grund än många anade. Krigen hade tömt förråd, slitit ut soldater och pressat statsfinanserna hårt. Kronan hade skänkt bort stora jordegendomar till adeln. Samtidigt byggde en del av Sveriges militära styrka på återkommande subsidier från Frankrike och andra allierade. Landet stod inte ensamt. Det ingick i ett europeiskt maktspel där pengar, krediter och allianser ofta avgjorde vem som kunde hålla sina arméer i fält. Stormakten var därför både imponerande och sårbar på samma gång.
Mitt i denna osäkra balans styrde Karl X Gustav. Ingen svensk kung hade på så kort tid förändrat Europas karta lika mycket. Han hade fört sina soldater över de frusna danska bälten, tvingat Danmark till den hårda freden i Roskilde och därefter försökt fullborda verket genom att lägga hela Danmark under den svenska kronan.
Kungen ska ha varit rastlös, handlingskraftig och ovanligt beredd att ändra planer när läget krävde det. Där andra såg hinder såg han ofta nya möjligheter. Nu red han mot Göteborg för att leda ännu en riksdag.
Denna riksdag hade kungen egentligen kallat till den 12 november 1659. Präster, borgare och bönder hade kommit till Göteborg nästan i tid. De installerade sig i stadens hus och värdshus och väntade på att arbetet skulle börja. Men veckorna gick. Vintern blev mörkare. Julen närmade sig. Varken kungen eller större delen av adeln syntes till. Väntan blev lång och dyr för de redan anlända under stor ledsamhet, förtäring och väntan.
Först mot slutet av december började adeln anlända i större antal. Budbärare red genom stadsportarna. Slädar och vagnar rullade in över de leriga gatorna. På julafton red Karl X Gustav själv in i Göteborg efter månader av krig och tog in i Lennart Torstenssons hus, dagens landshövdingeresidens. Först då kunde riksmötet på allvar börja förberedas.
Den 4 januari 1660 öppnade riksdagen i Göteborg. Härifrån kunde kungen både följa kriget och snabbt nå de danska fronterna. Kronhusets stora sal hade klätts i svart tyg med stolarna ordnade under de mörka draperierna. Intill kungen satt den fyraårige arvprinsen Karl, den blivande Karl XI.
Adeln höll sina möten i det så kallade Bäfverfeldtska huset. Borgarna samlades i rådhuset. Prästerna satt i domkyrkan där en särskild läktare hade byggts med bord och bänkar. Det är inte känt var bönderna samlades. Mellan byggnaderna rörde sig budbärare, tjänare, skrivare och rådsherrar. Beslut växte fram genom samtal, brev och möten snarare än genom stora offentliga debatter. Hela Göteborg blev under några vinterveckor ett politiskt landskap där människor ständigt förflyttade sig mellan stadens viktigaste hus.
Den första diskussionen rörde det pågående kriget. När riksdagen öppnade i januari 1660 befann sig Sverige i ett mycket svårt läge. Kriget mot Danmark hade inte gett den avgörande seger Karl X Gustav hade hoppats på. Sverige låg samtidigt i konflikt med Polen, Ryssland, Brandenburg och Österrike, medan Nederländerna stödde Danmark. Kungen ville få riksdagen att bevilja mer manskap och pengar för att kunna föra kriget till ett ärbart och reputerligt fredsslut.
Stormakten krävde järn, koppar, timmer, tjära, kanoner och fartyg. Krigen tvingade staten att driva in skatter, bokföra noggrannare, bygga förråd, ordna transporter och pressa upp produktionen i bergsbruk och verkstäder. Franska subsidier gav andrum och lät Sverige hålla större arméer. Svenska och finska bondesöner skrevs ut, dödade och dog. Tyska legoknektar fyllde också leden, men 1660 hade fienderna strypt värvningen utomlands. Kungen behövde fler bondesöner till att döda och dö i rikets krig.
Samtidigt växte en tydlig fredsopinion fram i alla fyra stånden. Ständerna beviljade visserligen kungen stora resurser, men de uppmanade honom också att med kraft söka fred och att stanna kvar i Sverige i stället för att själv ge sig ut i ett nytt tyskt fälttåg.
Därtill hade krigen försatt staten i en mycket svår ekonomisk situation. Kronan hade stora underskott. Stora delar av kronans jord hade adeln fått i donationer. Många ville reformera landets ekonomi. Något år senare kom ett beslut om reduktion (indragning av adelsjord till kronan) och andra förändringar av statsfinanserna.
Bakom de högtidliga ceremonierna hade stormakten nått en väldig utbredning, men framgångarna hade kostat enorma summor. Krigen hade krävt soldater, fartyg, befästningar och proviant. Staten levde under hård ekonomisk press. Kronan hade dessutom förlorat stora inkomster genom omfattande donationer av jord till adeln. De franska subsidierna gjorde inte Sverige till en lydstat. Det franska stödet visar ändå att stormakten var del av ett europeiskt system där pengar, diplomati och militär styrka gick hand i hand.
Ingen kunde ännu veta att varje beslut han fattade snart skulle granskas som en döende kungs sista vilja.
Under de första februariveckorna blev det tydligt att kungens krafter höll på att ta slut. Hostan tilltog och sjukdomen förvärrades. Livläkaren Johannes Costerus och andra läkare behandlade kungen enligt tidens medicinska kunskap. Åderlåtning, lavemang, svettdrivande och andra renande behandlingar hörde till de vanligaste metoderna när man misstänkte feber och inflammation. Någon säker bot fanns inte. ”Trots” vården blev kungens tillstånd successivt allt sämre under januari och början av februari. Behandlingen hjälpte nog inte, men inte heller finns bevis för att den ensam orsakade hans död.
Under tiden undrade rådsherrar, hovfolk, officerare, präster och bönder vem som skulle styra Sverige om den fyraårige arvprinsen blev kung?
När Karl X Gustav insåg att han kanske inte skulle överleva försökte han säkra rikets styre. I sitt testamente utsåg kungen sin blivande änka Hedvig Eleonora till en av förmyndarna för den unge Karl XI. Hon skulle tillsammans med ett mindre antal särskilt utvalda riksråd leda regeringen. Hertig Adolf Johan, kungens bror, fick också en framträdande roll. Kungen ville därmed skapa en handlingskraftig ledning som inte bands av hela riksrådet.
När Karl X Gustav dog den 13 februari 1660 förändrades hela situationen. Nästan omedelbart började diskussionerna om testamentet. Många i riksrådet och stora delar av adeln ville att hela rådet skulle styra enligt rikets etablerade ordning och motsatte sig att testamentet gav några få personer en särställning. Prästerskapet, borgerskapet och bönderna visade däremot inledningsvis större vilja att respektera kungens sista vilja. Konflikten handlade därför inte bara om personer. Den gällde också maktbalansen mellan kungamakten, riksrådet och ständerna under en omyndig kungs regering.
Efter intensiva förhandlingar nåddes en kompromiss. Testamentet förkastades inte helt, men genomfördes inte heller fullt ut. Hedvig Eleonora blev en central gestalt i förmyndarregeringen, men hela riksrådet fick den starka ställning som adeln hade krävt. De tre lägre stånden lyckades samtidigt hindra att kungens sista vilja omedelbart sattes ur spel. Ingen sida vann helt. Ingen sida förlorade helt. Resultatet blev en maktdelning som kom att prägla Karl XI:s första år som kung.
Den som förlorade mest var ändå kungens yngre bror, hertig Adolf Johan. Karl X Gustav hade gett honom en framträdande plats i testamentet, men riksdagen och riksrådet satte honom åt sidan när förmyndarregeringen formades. Nederlaget skulle knäcka honom psykiskt.
Hedvig Eleonora, hertig Adolf Johan, riksrådet och rikets fyra stånd stod nu inför samma fråga men med olika utgångspunkter. Rådet och stora delar av adeln ville inte utan vidare låta testamentet ensam avgöra rikets styrelse. Prästerskapet, borgarna och bönderna visade däremot inledningsvis större vilja att hålla fast vid kungens sista vilja. Motsättningarna följde därför inte moderna partilinjer utan olika institutioners syn på kungamakt, rådsmakt och ständernas inflytande.
Riksdagen nöjde sig inte bara med att ta ställning till kungens testamente. Det var heller inte endast regeringen som revolterade mot kungamakten. Riksdagen satte sig också upp mot regeringens och riksrådets anspråk på makten. Historikern Georg Wittrock ser maktkampen i Göteborg som ett tidigt förebud om frihetstidens starkare riksdag, där motstridiga faktioner allt tydligare gjorde anspråk på att påverka rikets styrelse.
Magnus Gabriel de la Gardie framträdde som en av de mest inflytelserika högadliga aktörerna, men forskningen ger inte stöd för att beskriva honom som ledare för ett färdigt politiskt parti. Linjerna hårdnade först under arbetets gång. Per Brahe, Gustaf Bonde, Herman Fleming, Klas Rålamb och andra rådsherrar vägde olika lösningar mot varandra medan drottning Hedvig Eleonora försvarade sin ställning och sin sons rätt. Samtidigt försökte de tre lägre stånden hindra att kungens testamente sattes åt sidan alltför lättvindigt. Konflikten kom därför att gälla både personer och principer: vem hade rätt att styra när den starkaste kungen i Sveriges historia inte längre levde?
Den unge Karl XI fick en förmyndarregering som byggde på samverkan snarare än på ett enda maktcentrum.
När riksdagen avslutades återgick Göteborg så småningom till vardagen. Köpmännen prånglade som tidigare ut sina varor i sina bodar. Soldater marscherade i staden och genom stadsportarna. Vedröken steg från gårdarnas skorstenar och båtarna rörde sig som alltid längs kanalerna när vintern lättade. Men staden hade under några veckor burit ett ovanligt ansvar. Bakom Kronhusets murar hade inte bara en kungs sista vilja prövats. Där hade grunden lagts för hur den svenska stormakten skulle styras efter sin djärvaste erövrares frånfälle. Göteborg blev aldrig rikets huvudstad. Men under den kalla vintern 1659–1660 blev staden platsen där Sveriges framtid vägde som tyngst.
Läs Oskar Brandts reportage om Göteborgs äldsta historia:
GP Historia - essä av Oskar Brandt: Den gamla staden ligger under Gamlestan | Göteborgs-Posten