Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | ADHD
Adhd är en psykiatrisk diagnos. Diagnoser har skapats för att beskriva och benämna mönster hos grupper av människor. Syftena med diagnoser kan variera – erbjuda behandling, forska, statistik, kommunikation, fördela resurser. Problemet är att många uppfattar adhd som någonting mer än en psykiatrisk diagnos. Adhd har ”något att göra” med hjärnfunktioner och ärftlighet, precis som mycket annat. Adhd har däremot inte kunnat avgränsas som den neuropsykiatriska, ärftliga störning den har marknadsförts som. Det är glädjande att även Markus Heilig med flera avfärdar diagnoser som ”ting i sig”, och nu tydligt kommunicerar skillnaden mellan fynd på grupp- versus individnivå (SvD Debatt 5/9).
Det är också välkommet att begränsningarna med tvillingstudier tar plats inför allmän beskådan och inte bara i de vetenskapliga artiklarnas avdelning för brasklappar, som ingen läser. Poängen är att vi behöver bli mer specifika i vad vi menar med ”ärftligt”, eftersom sådana ord från personer i vita kläder påverkar människors livsval och tolkning av sina förmågor. ”Jag kan inte”, är exempelvis en vanlig formulering hos elever med adhd-diagnos.
Psykiatrins nya sanning är just den som Heilig med flera ger uttryck för – att allting ligger på ett spektrum. Men det är skillnad på variation i längd och variation i förmåga till uppmärksamhet. Den senare styrs även av intresse, vakenhet, ljudnivå, störiga pushnotiser eller om du oroar dig för något, exempelvis din ekonomi eller ditt barns uppväxt. En sådan kontextberoende förmåga lämpar sig dåligt för att pricka in på en normalfördelningskurva och säga att ”du har mer” och ”du har mindre”. Det slår undan benen för en neurobiologisk forskare som behöver siffror på allt, men det öppnar portar för den lärare som är mer skolad i att se till den unika individen: ”Du kan visst, om vi gör såhär.”
Det anstår inte professorerna att döma huruvida en persons liv blir förstört bara för att ens funktion sviktat i skolan. Och etiken i att medicinera barn för att minska risken för kriminalitet är inte självklar. Riskerna som debattörerna målar upp är sociala, inte medicinska. Evidensen för läkemedelsbehandling vilar till största delen på läkemedelsbolagens egen forskning, och historien visar att tilliten till bolagen behöver kombineras med en gnutta vaksamhet. Att två av professorerna själva deklarerar intressekonflikter med läkemedelsindustrin gör så klart inte saken bättre. Man kan konstatera att andra debattörers önskan om ökad transparens även i dagspress ännu inte fått genomslag (SvD Debatt 4/9).
Är det sammanhangen eller hjärnorna som ska förändra sig, och vad kostar respektive förslag? Staten lägger nästan 1,5 miljard på adhd-läkemedel, att jämföra med exempelvis 2 miljarder i stöd till Riksidrottsförbundet att fördela till samtliga idrottsföreningar. Den offentliga vården gör så gott den kan för att ta sitt lagstadgade ansvar – att prioritera resurserna till de som behöver dem som mest. Vi måste tillsammans verka för att livet ska ha fler spår än att vänta på en utredning, vare sig den är offentlig eller privat.
Att porträttera diagnosen adhd som mer biologisk än vad det finns belägg för – och fortsätta upprepa den maxade siffran på 80 procent ”genetiskt bidrag” – är inte uttryck för vetenskap, utan hopp. Det hoppet har ständigt grusats under de senaste 200 åren, och lika snabbt tänts igen, med enorma kostnader som följd. Pengar som skulle ha kunnat spenderas inom andra områden, till exempel skolan.
Skolans pedagogiska logik baseras på att se till varje elevs individuella förutsättningar. Det är raka motsatsen till diagnosens logik, som är att se till gemensamma mönster av tillkortakommanden. Att blanda dessa två världar leder fel.
I mars anordnades ett möte i Riksdagen om skolsituationen för de med ”NPF” (neuropsykiatriska funktionshinder). Ett budskap gick igen – det måste bli mindre fokus på diagnoserna. Utbildningsutskottet hade gjort intervjuer på tre skolor där man lyckats bra med undervisningen. Framgångsfaktorerna var studiero, tydliga regler, lektionsstruktur, små undervisningsgrupper, stabil organisation, låg personalomsättning och individanpassning. ”Det är inte raketforskning”, som Jonatan Lamy från Sveriges Elevkårer uttryckte det. Det behövs inga diagnoser i den ekvationen. Vad väntar vi på? Nästa sammanträde i Riksdagen borde handla om hur man inkluderar alla barn, inte bara de med NPF. Och det är de med pedagogisk kompetens som borde hålla i taktpinnen, inte neurovetenskaparna.
Johan Bengtsson
psykiater, postdoc, Uppsala universitet
Läs även