– Alltså, det blev ju bättre med de nya reglerna i skolan. Mycket lugnare.
Colin Bjälmén, 12, står i gruset utanför Gåvsta skola, två mil utanför Uppsala.
Runt honom smäller små lätta fötter mot gångarna mellan de låga tegelhusen, bollar studsar och barn skrattar.
– Alla började liksom lyssna. Förut var det många som fick gå ut ur klassrummet, alltså när de betedde sig dåligt, säger han.
Hans klasskamrat Ella Vikström, 11, håller med:
– Nu får man en tillsägelse. Och oftast så slutar man då, säger hon.
Runt om i skolan syns små spår av metoden för lugn och ro som Gåvsta jobbar med.
I korridor, matsal och på skolgården hänger anslag med vad som förväntas av eleverna på just den platsen.
Det är knappast några sensationella påbud.
”Vi pratar i samtalston och med vårdat språk.”
”Vi hjälper varandra.”
”Vi håller rent och fint runt omkring oss.”
Men det viktiga är vad som inte står där. Det står inte vad som är förbjudet. Vad man inte får göra.
Bara vad man ska göra.
– Det handlar om att förstärka positiva beteenden hos eleverna, säger Sabine Schneider, lärare i matematik och idrott.
– Det är viktigt att konkretisera. Vi säger inte ”vad duktig du är” eller ”vad ordningsam du är”, utan: ”Vad bra att du gick i korridoren”.
Längst fram på tavlan i barnens klassrum står hela dagens schema. Ämne, tider, exakt vad som ska göras. Repetera multiplikation. Uppställning med decimaler.
– Trygghet och studiero handlar mycket om förutsägbarhet, säger Sabine Schneider.
– Eleverna ska veta vad de ska göra när de kommer in i ett klassrum. På högstadiet är vi många lärare som jobbar med samma grupper, men det ser likadant ut på tavlan när de kommer in. Det står upplägget för lektionen, vad de ska göra, och de startar och avslutar på samma ställe. Så att någonting är förutsägbart. Vi är olika individer och har olika relationer, men då måste vi hålla på strukturen för att det ska fungera.
När Sverige går till val nästa vecka är friskolornas vinster den skolfråga där konfliktnivån är högst.
Men överst på alla partiers gemensamma agenda tronar ”ordning och reda”.
Bara under sommaren har nya tuffare regler införts.
Elever får nu omplaceras längre tid än förut och kan vid behov portas från skolan helt. Alla skolor måste ha mobilförbud. De som anställs i skolan ska kollas för fler brott, och stämmas av även mot polisens misstankeregister.
Enigheten om det har varit stor i riksdagen.
Skiljelinjerna gäller inte målet lugn och ro – utan vägen dit.
Men av det praktiska arbete som bedrivs på skolor som Gåvsta syns få spår i debatten.
Om man hårdrar det, har politikerna två svar på hur skolan ska bli bättre framöver:
Mer resurser från vänster – mer befogenheter och lärarauktoritet från höger.
Alltså vill KD ha ordningsbetyg, SD betonar traditionell undervisning och respekt för lärarens auktoritet, medan M talar om tydliga regler och större mandat för rektorer och lärare.
På den andra sidan betonar både V och MP fler vuxna i klassrummen och färre barn per klass.
Men skiljelinjen är inte lika tydlig som förr.
Partierna har från varsitt håll grävt sig så nära varandras skyttegravar att de då och då kikar upp på den motsatta sidan.
Alltså finns hos S en tydlig dragning till disciplin (”läraren ska vara klassrummets självklara chef”), medan högerpartierna inte drar sig för att prata resurser: L vill ha max 20 elever per klass och KD vill stärka tillgången till speciallärare och specialpedagoger.
– Den frågan är ju alltid på tapeten när politikerna pratar: ”Det måste vara fler vuxna i skolan,” säger rektorn Bengt Stenberg.
– Nej. Det måste vara rätt kompetens i skolan. Och pratar vi om generella lösningar, då är det lärarutbildningen som måste utvecklas. Man behöver jobba med ledarskap, man behöver jobba med metoder och arbetssätt, och man behöver ha lärandet i fokus.
Att bara trycka in fler vuxna löser inte problemet, menar han.
– Ju fler vuxna man sätter in i en grupp, desto sämre blir det. Det blir otydligt för barnen vem det är som leder. Det är svårt att ha exakt samma förhållningssätt, attityd och nivå för vad vi agerar på.
– Visst, det kan vara två lärare – men då kan man lika gärna ha halvklasser. Och om det vore lösningen, då skulle skolor som jobbar så ha de bästa resultaten och den högsta tryggheten, och det är oftast precis tvärtom.
Colin Bjälmén funderar.
– Om inte reglerna hade funnits, då hade man kanske behövt någon resurs. Men nu när de här reglerna har kommit, då kanske det bara behövs en lärare för att alla ska lyssna, säger han.
– Jag tycker att man måste liksom titta ut i klasserna i fall det behövs en eller två lärare, säger Ella Vikström.
– I någon klass kanske det behövs två, och i någon bara en, beroende på hur klasserna fungerar.
Ett problem för lärarna är förväntningen på att lärandet ska vara en individuell process, när den i stället måste vara en gruppaktivitet, menar Bengt Stenberg.
– Att anpassa undervisningen efter alla i varje moment är omöjligt. Det handlar i stället om variation i undervisning och redovisningsformer. Vissa är jättebra på det muntliga, andra på det skriftliga, andra på det praktiska. Det gäller att hitta en balans, så att det inte alltid är dem som är duktiga på att uttrycka sig i skrift som får uppleva framgång, och de andra aldrig får det.
Vad gäller vuxenauktoritet och ökade befogenheter menar Bengt Stenberg att det kan vara nödvändigt, i de fall skolan tappat kontrollen. För att återställa ordningen, så att inte bristen på disciplin går ut över lärandet.
Men det viktigaste för en bättre skola framöver är två andra saker, det är han och Sabine Schneider överens om:
1) Lärarna ska inte bara ha ämneskunskaper – man måste också satsa på deras förmåga att leda och lära ut.
– Det saknas i lärarutbildningen. Man har inte tillräckligt mycket ämnesdidaktik, säger Sabine Schneider.
2) Lokalerna måste vara anpassade och fräscha.
– Tänk att få jobba i en fin miljö som lärare. Att ha en schysst arbetsplats, där det ser fint och rent och helt ut. Det är efterfrågat. Och eleverna skulle också känna att vi satsar på dem, säger Bengt Stenberg.
Sabine Schneider håller med.
– Många skolor är eftersatta. Att skapa en god lärmiljö kräver arbete av läraren men det är desto mer utmanande om det saknas ljudisolering eller om ljuset är dåligt, om förutsättningarna jobbar emot dig. Det ger ett dåligt intryck och skapar oro hos elever, säger hon.
– Icke ändamålsenliga lokaler kräver också mer personal för att uppfylla tillsynsansvaret. Det kostar pengar som vi skulle kunna lägga på lärarnas kompetens och utveckling.