Ett samhälle byggs med framtidstro och tillit till människors förmågor, men den gångna mandatperioden har snarare präglats av motsatsen.
Regeringen har haft ett tydligt fokus på brott och straff, men man har inte bara fäktat mot kriminella, utan också mot mängder av andra grupper. Tjänstemän, forskare och journalister har utmålats som agendadrivna aktivister. Kommunikatörer och andra stödfunktioner har avfärdats som onödiga kostnader. Arbetslöshet och bidragsberoende har förklarats med för slappa krav.
Det märkliga är att problemen gång på gång har studsat tillbaka till politiken. Lås oss ta tre exempel.
Regeringens idé om en hotfull cancelkultur i akademin tog en abrupt vändning när Universitetskanslerämbetets enkät presenterades. Där ansåg 53 procent av respondenterna i akademin att den akademiska friheten var utmanad, men när de beskrev hoten handlade det främst om politisk klåfingrighet och bristande forskningsfinansiering från regeringens sida.
Samma mönster syns i kraven på regelförenkling. Förvaltningen har anklagats för tröghet, men en del av regelbördan skapas långt tidigare. Regelrådet godkände 2024 bara 61 procent av statens konsekvensutredningar. Bland kommittébetänkandena klarade sig endast en tredjedel.
Miljötillståndsutredningen har samtidigt visat hur överlappande regler, splittrat ansvar och dålig samordning bromsar investeringar. Förvaltningen kan inte trolla bort den komplexitet som politiken själv har skapat.
Även Accelerationskontoret, tillsatt för att underlätta industrins gröna omställning, pekar på statens ansvar. Kommunerna kan inte bära riskerna för stora industrietableringar ensamma, påpekar de.
Ytterligare ett exempel är arbetslösheten. Den har mötts med tal om hårdare krav och sänkt ersättning. Men det skapar inga jobb och ger inte människor den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar. Forskningen pekar i stället på betydelsen av yrkesutbildning, personligt stöd, nära arbetsgivarkontakter och riktiga vägar in på arbetsplatserna.
Än en gång studsar problemet tillbaka till regeringen, eftersom det inte är så dagens arbetsmarknadspolitik är utformad.
Innan regeringen anklagar förvaltningen för tröghet behöver den granska de lagar, målkonflikter och styrsignaler som förvaltningen har fått att hantera.
Innan den skärper kraven på arbetslösa behöver den fråga om det finns tillräckligt med arbeten, utbildning och stöd.
Och innan den svarar på elevers svårigheter med hårdare disciplin behöver den se till att skolan har förmåga att möta barn med olika behov.
Nästa mandatperiod behöver vi se en mer livsbejakande och hoppfull ton från politiken. Politikens uppgift är inte i första hand att peka ut vilka andra som måste skärpa sig, utan att ta ansvar för de system, lagar och villkor som formar människors möjligheter. Regeringen behöver sluta leta syndabockar och börja göra sin egen hemläxa. Den som kräver ansvar av ett helt land måste börja med att ta det själv.
Louise Bringselius är docent i organisation och ledarskap.