Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Oaktsamhet, omdömeslöshet, regionpolitiker. Så skulle man kunna komparera förmågan att handskas med skattepengar. Alternativt: skatteslöseri, slukhål, regionupphandling.
I Sverige har tre regioner försökt byta journalsystem under de senaste åren: Skåne, Västra Götaland och Stockholm. Av dessa processer kan konstateras att inkompetensen på politikernivå tycks vara jämnt spridd över landet. Det verkar heller inte att på ideologisk grund kunna skilja agnar från vete; oavsett politisk färg verkar de alla lika dugliga på att vaska medborgarnas pengar.
I Skåne gjordes 2017 valet av nytt system (Millennium från Cerner/Oracle) under S/MP-styre, implementeringen skedde under M-styre och slutligen beslöt M/KD/L under våren 2026 att avbryta det hela, eftersom systemet inte uppfyllde Region Skånes krav på patientsäkerhet och användbarhet. Notan? 3,5 miljarder kronor. Till konsulter, systemleverantören, interna resurser och övriga projektkostnader. Patienterna och skattebetalarna drog det korta strået.
I Västra Götaland valde man också Millennium. Avtal skrevs 2018. I november 2024, efter tre dagar med det nya systemet, stoppades införandet, efter omfattande problem och bedömningar att patientsäkerheten var hotad. Sedan dess har man utrett om Millennium kunde räddas. Svaret blev nej. Regionstyrelsen beslutade den 27 augusti att godkänna en uppsägningsersätttning till Oracle på 657 miljoner kronor. I grova tal har politikerna i Västra Götaland därmed spenderat 4,5 miljarder kronor – men vården har ändå inte fått ett fungerande system.
Stockholm ska också byta system efter 20 år. De har valt en annan leverantör, Cambio Cosmic. Avtalet tecknades i november 2025. Här har man chansen att undvika samma dystra utfall som i Skåne och Västra Götaland. Man skulle kanske kunna tro att politikerna nogsamt hade följt och dragit någon lärdom av vad som hänt i regionerna söderut. Men av rapporten ”Utveckling av vårdinformationsmiljön” från april i år att döma, lämnad av Regionrevisorerna i Stockholm, är det en överhängande risk att även Stockholms skattebetalare går en gruvsam affär till mötes.
”Revisionskontoret bedömer att regionstyrelsen inte tillräckligt tydliggjort styrning, ledning och uppföljning av arbetet med nytt huvudjournalsystem (...). Det saknas politiska mål, fastställda projektdirektiv och tydligt kommunicerade riskanalyser och planer för utvecklingsarbetet i stort (...). Även roller och ansvar behöver bli tydligare.”
Det är 21 sidor förkrossande, stundtals direkt kosmisk, läsning för den som tycker det är viktigt att hantera medborgarnas pengar på ett ansvarsfullt sätt. Noll koll, skulle sammanfattningen på enkel svenska lyda.
De katastrofala upphandlingarna är en anledning till varför politiker som tävlar i att lova mer pengar till vården saknar trovärdighet.
När jag talar med en person insatt i processen och verksam som läkare, bekräftas att det är precis så illa som regionrevisorerna beskriver det. Och det tycks vara en gemensam nämnare för alla tre stora upphandlingsprojekt, varav två kapsejsat och sänkt stora värden i djupet och den tredje flyter fritt ute till havs, att man inte i tillräcklig grad involverat den verksamhet som journalsystemet är tänkt att fungera för. De som ska använda det. Det vore nästan komiskt om det inte vore så bedrövligt.
De katastrofala upphandlingarna är en anledning till varför politiker som tävlar i att lova mer pengar till vården saknar trovärdighet. De som torgför sig så har visat att de inte begriper vad som brister inom svensk sjukvård, och har sålunda diskvalificerat sig från att styra över den.
För pengarna är inte problemet. I internationell jämförelse (OECD:s Health at a Glance 2025), är Sveriges position god när det gäller kvaliteten på vården, men vi har höga kostnader samtidigt som genomströmningen och tillgängligheten är relativt svag. Vi har mycket personal men få vårdplatser.
Svaret på frågan varför ungefär samma eller mindre resurser i andra länder kan omsättas i kortare väntetider och bättre tillgänglighet handlar sannolikt om produktivitet och organisation. Det vill säga hur mycket vård Sverige faktiskt förmår producera per läkare/sjuksköterska, hur mycket administration som finns och hur svenska regioners sätt att organisera vården skiljer sig från bättre presterande länders.
Elefanten i rummet är de som styr vården. Vi har vårdpersonal som presterar hög kvalitet i själva patientmötet. Men det brister i regionpolitikernas förmåga att handskas med de stora summor skattepengar som anförtros dem, och att styra så att varje krona används effektivt.
En av de stora svagheterna i Sverige är att det inte finns fungerande flöden mellan vårdens olika moment. Socialstyrelsen bedömer för i år att vi i genomsnitt saknar 1 191 vårdplatser för kroppsliga sjukdomar och skador varje dag. Den slöe politikern kommer att lyfta fram bristen och säga att det behövs mer pengar.
Men Socialstyrelsen förordar inte 1 191 nya sängar. Myndigheten pekar i stället på att man kan minska behovet av slutenvård med omkring 800 platser genom bättre arbetssätt: kortare vårdtider, färre vårdskador, bättre öppenvård och bättre övergångar mellan olika delar av systemet.
Det kräver emellertid den sortens hantering av resurser som sker inom avancerad processindustri (med väl så många komplexa flöden och osäkra faktorer), där man sällan tillåter sig att hantera pengar och personer så ovarsamt som man återkommande gör i det offentliga. Än så länge talar resultaten övertydligt för att vi ännu inte har den förmågan i ledningarna av regionerna.
Jag kommer att tänka på en intervju (28/9-21) med en tidigare president för Estland, Kersti Kaljulajd. Hon förklarade varför den estländska staten hade lyckats nå samma tekniska nivå som multinationella företag: ”I Estland skiljer vi inte mellan offentlig och privat sektor. (...) Du kan inte nå en hög position inom offentlig sektor utan viss erfarenhet från privat sektor. (...) vi förstår [inte] varför offentlig verksamhet skulle behöva vara mindre effektiv än privat.”
Estland är något på spåren. Det finns ingen anledning att godta att pengar hanteras sämre i offentlig regi än i privat. Och den kandidat som förstår och har förmåga att verka för att det blir ett grundrekvisit för sjukvårdspolitiken, kommer att få min röst.