”Vad handlar valrörelsen om, den liksom glider mellan fingrarna, finns det inget annat än spel, spinn och opinionsmätningar?” Ungefär så uttrycker sig många kommentatorer och politiker om årets valdebatt som den utspelats fram tills nu. Frustrationen har varit uppenbar, jag har känt den själv.
Låt oss för att vara konstruktiva och felsöka valrörelsen. Jag hävdar att det finns två källor till frustrationen.
Det ena felet med valrörelsen är att det saknas gemensamma politiska konfliktfrågor. Den underförstådda normen att jämföra mot är att en bra valrörelse konvergerar kring ett eller ett par ämnen som alla parter förhåller sig till. Den kan handla om positionsfrågor där partierna intar olika ståndpunkter, alltså ja eller nej till kärnkraft, friskolor, pensionsreform, NATO-medlemskap, migrationspolitik eller, klassikern, införandet av löntagarfonder. Det kan också handla om så kallade valensfrågor där partierna är överens om målen men inte om medlen. Tänk på sådant som miljö, arbetslöshet, omsorg, sjukvård och trygghet.
Det andra felet med valrörelsen är att det saknas gemensamma referenspunkter där valdebatten konkretiseras och som alla förhåller sig till. Den underförstådda normen är att en bra valrörelse innehåller ett mindre antal händelser och tillställningar som drar till sig den samlade uppmärksamheten. Det kan handla om TV-sända debatter och utfrågningar med stor publik. Det kan också handla om att någon enskild mediekanal utgör en rikslikare som en gång var Rapports 19.30-sändning. Den fick hela valrörelse-Sverige att stoppa upp och fråga ”Vad toppar de med idag?”.
Med felen identifierade kan vi försöka förstå varför de uppkommit. Den operationen leder till en jobbig insikt. Att det saknas tydliga sakfrågor och referenspunkter beror inte på att stjärnorna hamnat fel just 2026. Felen är kroniska och träffar samtliga valrörelser under 2000-talet och även längre tillbaka i tiden. Frustrationen vi bär på 2026 fanns också tidigare om än med något varierande styrka. Faktiskt har valrörelsen vi hoppas på inte utspelats sedan 1991 och möjligen 1994 på Ingvar Carlssons, Carl Bildts och den rödgröna rörans tid.
Förändringen bottnar i att de strukturella förutsättningarna för valrörelserna har ändrats som en följd av framför allt teknikutveckling på medieområdet. Den underförstådda normen vi jämför mot etablerades när det fanns ett litet antal mediekanaler med stor räckvidd. Redan morgon-TV:s genombrott under tidigt 1990-tal ändrade rytmen i nyhetsflödet under valrörelserna. Dåtidens kampanjgeneraler har berättat för mig att de slutade titta på Rapport i direktsändning och istället nöjde sig med att kolla på VHS-inspelningen i efterhand. Internets och de sociala mediernas framväxt har förstås accelererat trenden.
Förändringen beror också på partisystemets fragmentering. Det var lättare att ta till sig en valdebatt så länge partisystemet var fruset med fem partier som enkelt kunde rangordnas från vänster till höger på en enda dimension. Med dagens (minst) åtta partier som konkurrerar längs fler dimensioner än vänster-höger blir informationsflödet mer svåröverskådligt.
Numer är inte frågan vad som toppar Rapports 19.30-sändning utan ”Var finns valdebatten?”. Överallt och ingenstans är svaret. Vi frustrerade har bara att knäppa händerna och be om sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra. Samt förstås att hoppas på ett nytt teknikskifte som ändrar de strukturella förutsättningarna för valrörelserna. Det kommer, vi vet bara inte när.